Det är ett stort demokratiskt problem att det militärindustriella komplexet har ett sådant inflytande över den svenska säkerhetspolitiken. På få ställen är det så tydligt och öppet hur de kärvänliga banden bekräftas mellan industri och politiker som under Folk och Försvar i Sälen. Vi bara hittat en bråkdel av alla som håller vapenkarusellen på högvarv. Vi behöver hjälp att hitta fler.
De försvarspolitiska utspelen haglar tätt i media eftersom det är den årliga rikskonferensen på Folk och Försvar i Sälen. Det är JAS-plan, veteranpolitik, cyberhot och framtidens säkerhetspolitik om vartannat. För visst finns det många angelägna ämnen att ta upp till debatt.
Men om det är något som ofta lyser med sin frånvaro är det frågan om vapenlobbyisterna och det militärindustriella komplexet. President Eisenhower varnade 1961 i sitt avskedstal för att de nära banden mellan försvarsmakt, vapenindustri och politiker utgjorde ett hot mot samhället.
Eller vänta, nu får jag korrigera mig. Om det är något som lyser med sin närvaro vid Sälenkonferensen är det faktiskt det militärindustriella komplexet. På få ställen är det så tydligt och öppet hur de kärvänliga banden bekräftas mellan industri och politiker, med några få undantag. Sätter sig Saabs företrädare vid en soffgrupp ansluter sig många direkt till samtalet. Hamnar man vid samma middagsbord brukar industrin betala notan för drycken. Det delas ut inbjudningar till specialmingel. Exemplen är otaliga på att även Sverige har ett omfattande och resursstarkt militärindustriellt komplex.
I samhället i övrig kan de vara ytterst svåra att hitta. PR-byråer lånar ut sin expertis och agerar informationschefer och talespersoner för vapenindustrins räkning. Statssekreterare och pressansvariga hos ministrar på Försvarsdepartementet tar anställning hos vapenindustrin som nästa karriärssteg.
Att få ett slut på denna relation måste därför vara ett centralt mål för de som opponerar sig mot vapenhandeln. Men det borde även vara viktigt för dem som vill att de säkerhetspolitiska behoven ska styra försvarspolitiken istället för vapenindustrins kommersiella intressen.
Det är ett stort demokratiskt problem att det militärindustriella komplexet har ett sådant inflytande över den svenska säkerhetspolitiken. När vapenindustrins hotbilder får dimensionera analyserna säger det sig själv hur de kommer stavas: fler skattemiljarder till dyra materielprojekt. Vänskapsband åsidosätter de demokratiska och offentliga beslutsvägarna.
Incitamenten är många. Svenska staten tillhandahåller politiskt och ekonomiskt stöd till företag som vill sälja krigsmateriel. Det handlar om anpassning av regelverket för vapenexport så att det passar vapenindustrin, exportkrediter, ministrar och medlemmar ur kungafamiljen som stödjer industrin vid besök hos potentiella kunder utomlands, personal från Försvarsmakten som assisterar vid demonstrationer av vapensystem på plats, och nu senast, inrättandet av den så kallade Försvarsexportmyndigheten.
Låt mig säga att lobbyism per definition inte behöver vara av ondo. Den finns i alla samhällen och kan fördjupa och stärka beslutsunderlag för politiker, informera allmänheten och föra samhället framåt. Men när resursstarka opinionsbildare ges oproportionerligt utrymme över politiken är det en fara för demokratin. För lobbying gäller nämligen inte en person – en röst, utan pengar är lika med resultat. Hela försvarsbranschen omgärdas dessutom av en rigorös sekretess som gör det nästintill omöjligt för massmedia eller civila samhället att granska verksamheten.
Ojämlikheten i resurser snedvrider helt den politiska dagordningen. Att Saab, Sveriges största vapenindustri, har har mer än en miljard kronor i sin årliga marknadsföringsbudget understryker med all önskvärd tydlighet detta förhållande. Som jämförelse motsvarar Saabs marknadsföringsbudget det sammanlagda statliga bidraget till samtliga svenska fredsorganisationer i hundra år.
Hösten 2010 släppte Svenska Freds en rapport vid namn ”Så snurrar vapenkarusellen”. Däri kunde vi bland annat visa hur vapenföretaget BAE Systems Hägglunds, tillsammans med politiker och opinionsbildare som f.d. statsminister Göran Persson (S) och f.d riksdagspolitikern Alf Svensson (KD), genomfört en aktiv lobbykampanj för att få det svenska försvaret att köpa stridsfordonet, SEP, nu kallat Alligator.
Persson arbetar på uppdrag av PR-byrån JKL vilken i sin tur har både Kockums och BAE Systems Hägglunds som kunder. Men Perssons PR-kampanjer har inte förts under titeln ”lobbyist” utan som ”före detta statsminister och partiledare (S)”.
Ett annat exempel är debattboken ”Synliga kostnader, osynliga vinster” av professor emeritus Gunnar Eliasson (KTH). Bokens slutsats är att Jas varit en lyckosam affär för det svenska samhället. Men ingenstans framgår att Saab finansierat både boken och delar av den forskning som legat till grund för den. Eliassons bok köptes upp av Jas-tillverkaren Saab och delades ut gratis till deltagarna vid senaste årsstämman.
Vi identifierade tio av det militärindustriella komplexets mäktigaste personer i vår rapport och utsåg Göran Persson till Sveriges främste vapenlobbyist 2010. Men jag vet att vi bara hittat en bråkdel av alla som håller vapenkarusellen på högvarv. Så vi behöver hjälp att hitta fler.
Därför förklarar jag härmed nomineringstiden för listan över 2011 års ruskigaste vapenlobbyister för öppnad. Välkommen med ditt bidrag!
Anna Ek
ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
