Vapenkarusellen i svensk politik måste stoppas

USA:s president Dwight D. Eisenhower varnade i sitt avskedstal 1961 för det militärindustriella komplexet. De nära banden mellan försvarsmakt, regering och vapenindustri utgjorde ett hot mot samhället. Det gör de fortfarande. Även i Sverige finns ett militärindustriellt komplex med lukrativa vapenaffärer i sikte.

Vi utnämner härmed Göran Persson (S), f.d. statsminister, till Sveriges främste vapenlobbyist. I ett seminarium på temat ”Varför behöver Sverige en försvarsindustri?” motiverade Persson själv varför han platsar på listan. ”Det finns ingen i den här lokalen som mer frekvent företrätt den industri som är samlad här idag än vad jag har gjort. Under mer än tio års tid fanns det ständigt på mitt bord.” I sin roll som lobbyist för PR-byrån JKL har Göran Persson sedan fortsatt efter statsministertiden på den inslagna vägen och lobbat för vapenföretaget BAE Systems Hägglunds. Perssons tjänster har uppenbarligen värderats högt. Hägglunds har betalat 1,8 miljoner kronor årligen till JKL.

En opinionsundersökning från november 2009 visar att en klar majoritet av Sveriges befolkning vill avskaffa vapenexporten helt och hållet. 55 procent svarade nej på frågan: ”Skall Sverige tillåta vapenexport till andra länder?” Endast 37 procent svarade ja.

Men möjligheten att nå framsteg i arbetet för en minskad vapenexport har små chanser att lyckas så länge ledande politiker och vapenföretag är så intimt sammanflätade och tillsammans utformar försvars- och säkerhetspolitiken. Att få ett slut på denna relation måste därför vara ett centralt mål för de som opponerar sig mot vapenhandeln. Men det borde även vara viktigt för dem som vill att de säkerhetspolitiska behoven ska styra försvarspolitiken istället för vapenindustrins kommersiella intressen.

Vi kan konstatera att det i Sverige finns en resursstark vapenlobby som manipulerar de gängse beslutsvägarna för att gagna sina egna ekonomiska intressen. Att skattepengar kastas bort på onödiga vapenprojekt är inte bara ett gigantiskt miljardslöseri utan också ett demokratiproblem.

Incitamenten är många. Svenska staten tillhandahåller politiskt och ekonomiskt stöd till företag som vill sälja krigsmateriel. Bevis för detta är inte svårt att hitta. Det handlar om anpassning av regelverket för vapenexport så att det passar vapenindustrin, exportkrediter, ministrar och medlemmar ur kungafamiljen som stödjer industrin vid besök hos potentiella kunder utomlands, personal från Försvarsmakten som assisterar vid demonstrationer av vapensystem på plats, och nu senast, inrättandet av den så kallade Försvarsexportmyndigheten.

Lobbyism finns i alla samhällen och behöver inte per automatik vara av ondo. Den kan fördjupa och stärka beslutsunderlag för politiker, informera allmänheten och föra samhället framåt. Men när resursstarka opinionsbildare ges oproportionerligt utrymme över politiken är det en fara för demokratin. I fallet med vapenlobbyism är det dessutom en fara för freden.

Vapenindustrin är ett uppenbart särintresse, med enormt resursstarka organ bakom sig som slåss om åtskilliga miljarder kronor antingen i form av exportintäkter och statligt exportstöd eller del av det svenska försvarets materielanslag. Som exempel kan Saabs marknadsföringsbudget nämnas. Den motsvarar det sammanlagda statliga stödet till alla svenska fredsorganisationer – i hundra år.

Sverige måste sätta stopp för denna vapenkarusell, denna svängdörrspolitik där ledande företrädare vandrar mellan politik och näringsliv med en egen dold agenda.

För det första måste öppenheten ökas väsentligt så att den lobbyism som sker i riksdag och hos myndigheter dokumenteras offentligt. Även bidrag till politiska partier och valkampanjer måste redovisas.

För det andra måste regler införas för att garantera att politiker eller tjänstemän inte har personliga bindningar till vapenindustrin, till exempel genom aktieinnehav eller förtroendeuppdrag inom industrin.

För det tredje måste Sverige ta efter andra länder och införa ett karenssystem som förhindrar att man fritt kan vandra mellan politik och vapenindustri och därigenom lättare kan underminera demokratiska beslutsvägar till förmån för kommersiella intressen.