Vapenfri tjänst från 1925
Möjligheten att göra vapenfri tjänst har funnits som ett alternativ till böter och fängelsestraff för de som har vägrat att befatta sig med vapen av samvetsskäl. Formen för vapenfrihet har förändrats och utvecklats under det gågna århundradet.
I början fick bara de som hade religiösa motiv ansöka om vapenfri tjänst, vilket lagstadgades i en provisorisk lag 1920. Det dröjde till 1925 innan de som hade etiska övertygelser fick samma möjligheter, och då ökade antalet som beviljades vapenfri tjänst drastiskt.
Att ansöka om rätt till vapenfrihet var ofta krångligt och krävde personliga förhör och utredningar. Sedan andra världskrigets slut blev ansökningsprocessen dock med tiden allt enklare. 1966 kom en ny lag, och samtidigt skapades Vapenfrinämnden som behandlade ansökningarna om vapenfrihet. 1991 blev det än en gång lättare att ansöka om vapenfrihet.
Med lagen om totalförsvarsplikt 1995 ersattes den vapenfria tjänsten med civilplikten, som kunde vara med eller utan vapenfri status. Det fanns möjlighet att utbilda sig till till exempel räddningsman, ammunitionsröjare eller banreperatör. Redan 2008 avvecklades utbildningen för civilpliktiga.
Antalet som har gjort vapenfri tjänst har långsamt ökat under seklet. Fram till 1970-talet var det ett hundratal om året, därefter utbildades mellan 1000 och 2500 varje år fram till det att civilpliktsutbildningen avvecklades 2008.
Vapenvägrare demonstrerar på Skansen 1978.
Totalvägran
Totalvägran innebar att man vägrade tjänstgöra både inom det civila och det militära försvaret, med eller utan vapenfri status. Många totalvägrade med argumentet att det civila försvaret var ett indirekt stöd åt det militära försvaret, och att man inte på något sätt vill stödja den militära organisationen. För totalvägran straffades man med dagsböter och, om man upprepade sin vägran, med fängelse i högst fyra månader.
Efter andra världskriget låg antalet totalvägrare runt 80-90 per år. I slutet av 1960-talet ökade antalet till nästan 800 per år, för att under 1970- och 1980-talen ligga på över 1000 per år. På 1990-talet började siffrorna sjunka kraftigt i samband med att plikten inte längre tillämpades fullt ut. Under 2000-talet blev det svårare att straffas för vägran eftersom Pliktverket valde bort de flesta som var omotiverade. Ändå polisanmäldes runt hundra personer om året för brott mot totalförsvarsplikten, och ett fåtal straffades med fängelse.
Svenska Freds kamp mot värnplikten
I början av seklet krävde Svenska Freds att värnplikten skulle avskaffas, både genom internationella och nationella manifest. Men efter andra världskriget fokuserade föreningen istället på rätten till vapenfrihet.
1974 bildades Vapenfriföreningen, senare Vapenvägrarförbundet, som delförening till Svenska Freds. De agiterade för vapenfrihet och vapenvägran och gav bland annat stöd och råd till de som ville vara vapenfria eller totalvägrade via en telefonjour. De gav även ut tidskriften Vapenvägraren fyra gånger om året.
I och med att färre värnpliktiga kallades till tjänstgöring efter Sovjetunionens sönderfall svalnade frågan om vapenvägran och Vapenvägrarförbundet avvecklades. Istället återupptogs det direkta kravet på värnpliktens avskaffande.
