Sverige uppfattas av många i omvärlden som en fredsnation. Fred och frihet, liksom mänskliga rättigheter och demokrati, är grundbultar i den svenska utrikespolitiken. Tyvärr är dessa inte de enda grundbultarna i utrikespolitiken, utan en annan grundbult som har växt fram under senare år är en radikalt ökad vapenexport. Detta leder till att Sveriges utrikespolitik allvarligt haltar och det arbete för fred och utveckling som görs motverkas. Sverige måste framöver föra en mer sammanhållen svensk utrikespolitik.
Det hävdas ofta att Sverige har haft fred i över 200 år. Det finns många exempel genom historien där Sverige har varit aktivt med att mäkla fred i andra konflikter, där svenska diplomater har spelat avgörande roller och där svenska civila samhällsorganisationer har gjort betydande insatser för att skapa fred på gräsrotsnivå. Sverige har även gett mycket bistånd för humanitära ändamål i krigszoner, liksom gett stöd för en demokratisk utveckling och andra förebyggande insatser i konfliktområden.
Mot allt detta goda arbete står den kraftigt ökande svenska vapenexporten som en av de största paradoxerna inom svensk fredspolitik. Sverige exporterar näst mest vapen per capita i världen och befinner sig på tio-i-topp listan över världens främsta vapenexportörer. Samtidigt som vi arbetar för fred i olika väpnade konflikter och bistår utsatta människor med exempelvis skolbygge och sjukvårdsutrustning, är vi samtidigt en bidragande del av en global militär upprustning, göder väpnade konflikter och bidrar till en osäkrare värld.
Detta är oacceptabelt. Sveriges riksdag har sedan länge fastslagit att vapenexporten ska vara restriktiv och att respekten för mänskliga rättigheter bör vara ett centralt villkor. Samtidigt har det skett en praxisutveckling under senare år där synen på vapenexport blivit generösare. Svenska vapen säljs till diktaturregimer, länder som är krigförande och stater som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Det sägs att en helhetsbedömning alltid ska göras, men gång på gång visar det sig att näringslivs- och försvarspolitiska intressen alltid trumfar över kriterier om mänskliga rättigheter.
För att Sverige ska kunna föra en mer trovärdig och sammanhållen utrikespolitik har vi i Svenska Freds inför utrikesdeklarationen 2011 ett antal konkreta förslag till förändringar som behöver göras.
Svenska Freds vill som ett första steg att det omgående införs ett absolut demokratikriterium för svensk vapenexport. Vapenexporten till diktaturer motverkar vår övriga fredspolitik, sänder dubbla signaler till omvärlden och sviker folk som kämpar för fred, frihet och utveckling.
Den nyinrättade Försvarsexportmyndigheten, vars syfte är att främja svensk vapenexport, måste läggas ner. Motsvarande medel bör istället läggas på att upprätta en ny myndighet för förebyggande insatser och 'tidig varning' för konflikter som riskerar att leda till väpnade konflikter.
Sverige måste även se över sin relation till diktaturer. Vi kan inte längre enbart kritisera vissa diktaturer som Lukasjenko i Vitryssland och Mugabe i Zimbabwe, utan måste även vara tydligare i kritiken mot t.ex. diktaturerna i Burma, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
Vi vill blicka framåt och ta initiativ till en diskussion om vart svensk utrikespolitik är på väg, samt hur vi kan vidareutveckla Sverige som en fredsaktör för att ännu bättre främja fred och mänskliga rättigheter i vår omvärld.
Vi uppmanar därför utrikesministern Carl Bildt och de andra riksdagspartierna att i utrikesdebatten den 16 februari lyfta frågan om Sverige som en fredsaktör, samt att motverka paradoxerna inom svensk utrikespolitik.
Sverige har en lång tradition av att främja fred i vår omvärld som vi självfallet ska värna och vidareutveckla, men tyvärr har vi också en lång tradition av att bidra till krig och att beväpna diktaturer. Detta måste upphöra.
Anna Ek
ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
