Perioden efter Sydsudans självständighet har präglats av osäkerhet och en våldsam upptrappning av de olika konflikterna i Sudan. Den 2 september införde Sudans president Bashir undantagstillstånd i delstaten Blå Nilen och konflikterna där samt i södra Kordofan och Abyei mellan regimen och oppositionen har allt mer intensifierats. Samtidigt rapporterar FN om 100,000 flyktingar och hur regimen i Khartoum nekar hjälporganisationer tillträde.
Sedan den senaste militära offensiven av president Omar al-Bashir och hans parti National Congress Party (NCP) i Blå Nilen, har konflikterna i landet kraftigt fördjupats. Varför de på nytt blossat upp är starkt kopplat till det fredsavtal som slöts 2005, kallat the Comprehensive Peace Agreement, CPA. CPA innebar slutet på ett två decennium långt inbördeskrig mellan nord och syd, där miljontals människor fått sätta livet till som följd. Vissa bestämmelser från detta fredsavtal har dock inte implementerats vilket har gjort att konflikten igen fått liv. Från Khartoums håll fortsätter man att konsekvent förhindra demokratiska reformer som fastslagits i avtalet. Dessa innebär exempelvis ett mer öppet styre där marginaliserade grupper i Darfur, södra Kordofan, Blå Nilen och Abyei, liksom den politiska oppositionen, skulle bli mer inkluderade. Samtidigt har oppositionsgruppen Sudan People's Liberation Movement-North (SPLM-N) vägrat att avstå från sina militära styrkor trots att bestämmelser enligt fredsavtalet krävt att dessa ska demobilisera eller omplaceras.
Trots att de konflikter som är aktuella idag också var så under perioden då fredsavtalet slöts, har läget i regionen förändrats. Den 9 juli i år utropade sig Sydsudan självständigt från Sudan och det har blivit tydligt att detta har inneburit att ett nytt tillvägagångssätt för att hantera situationen efter CPA är nödvändigt. När den internationella uppmärksamheten har varit inriktad på att skydda Sydsudans folkomröstning och självständighet, har man till stor del underskattat vad detta har inneburit för Sudan. Sydsudans separation har haft stor inverkan på NCP i Khartoum där de mer hårdföra inom partiet stoppat alla försök till pragmatiska säkerhetsavtal i exempelvis södra Kordofan och Blå Nilen och man har varit ovillig att överhuvudtaget förhandla med oppositionen.
Att man lyckas komma fram till en förnyad uppgörelse i Sudan borde ligga i både regimen och oppositionens intressen, då ingen kommer kunna uppnå en direkt militär seger. President Bashir och hans parti måste få klart för sig att den nuvarande militära strategin där man utför etnisk rensning med hjälp av miliser från olika stammar och tillåta uppror att växa bara kommer öka risken för fragmentering och endast förlänga den internationella närvaron i landet. Likväl måste oppositionen, som idag består av en allians av olika grupper, förstå att en sådan sammansättning är ohållbar på lång sikt. Utbredd instabilitet i Sudan skulle inte bara innebära en stor osäkerhet för det sudanesiska folket utan också äventyra framtiden för det nybildade Sydsudan.
Risken för att situationen kommer att eskalera är mycket stor om inte det internationella samfundet snabbt och med enad kraft reagerar. Tidigare viktiga samtalspartners som USA, Storbritannien, Norge och EU har fått allt mindre förtroende hos NCP som nu misstänker dem för att uppmuntra till regimskifte i Khartoum, en uppfattning som har fått ytterligare fäste efter syds självständighet. Detta har gjort att andra parter såsom the African Union High-Level Implementation (AUHIP)-gruppen och dess regionala partners, FN's sändebud samt grannen Etiopien blir avgörande i kommande fredssamtal. Dessa parter måste nu utveckla en ny strategi för hur man ska få till ett omedelbart upphörande av de våldsamma konflikterna samt få de stridande parterna att upprätta en dialog som kan öppna för demokratiska reformer såsom decentralisering, en ny konstitution med fria och rättvisa val.
AHUIP, FN och de regionala parternas insatser måste tydligt definieras för att kunna effektivisera medlingen. Medlingsinsatserna bör ha tydliga mål och man bör fastställa riktmärken för att kunna se en verklig övergång till ett demokratiskt styre. Nödvändiga lärdomar bör dras från CPA-processen, för att en mer hållbar fred i landet. De internationella parterna bör enat stötta och ställa sig bakom Internationel Criminal Court’s (ICC) arresteringsorder av President Bashir.
För att undvika en allt mer allvarlig kris kan inte det internationella samfundet vända Sudan ryggen till. Man måste försöka få NCP att gå med på en mer demokratisk reformprocess, med ett styre som inkluderar de marginaliserade grupperna i landet. För att detta ska kunna ske måste NCP respektera grundläggande mänskliga rättigheter, avstå från godtyckliga gripanden, häva undantagstillståndet i Darfur och låta medierna verka fritt i landet. Ledningen i Sudan bör samarbete med ICC. Om NCP uppvisar ärliga ansträngningar till demokratiska reformer bör den processen stöttas av såväl regionala aktörer som stora donatorer i området som Saudiarabien, Kuwait och Quatar, Arabförbundet, Kina, USA, EU samt Afrikanska Unionen.
Det sudanesiska folket har lidit tillräckligt under år av inbördeskrig. Med Sydsudans nya självständighet kommer osäkerhet men även potentiella möjligheter för en ny start i regionen. Här får inte det internationella samfundet överge varken norr eller syd, utan enade stötta NCP mot demokratiska reformer och investera i dialog mellan såväl NCP och oppositionen i Sudan, som i Nord-Syd dialogen. Annars riskerar oroligheterna i Sudan att även spilla över till det nybildade Sydsudan. Sverige borde vara ett av de länder som tydligt tar ställning och uppmanar till omedelbart agerande!
För mer information, kontakta:
Christoffer Burnett-Cargill, generalsekreterare i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, 070-284 34 32
