Timmarna efter det stora jordskalvet som inträffade i Shahn state i Burma landade det sista blogginlägget från norra Thailand. Så här summerar Christoffer de sista dagarna tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen för den här omgången:
Så har även den andra omgången av seminarier genomförts tillsammans med delar av den burmesiska demokratirörelsen här vid thai-burmesiska gränsen. Vi är naturligtvis glada och trötta, men samtidigt oerhört stimulerade inför fortsättningen av detta spännande samarbete. Vi tror att något gott har inletts och att det finns många möjligheter framöver. Många av deltagarna uttryckte sin uppskattning och efterfrågade en fortsättning.
Under den sista seminariedagen inträffade något mycket lustigt och samtidigt väldigt symboliskt. En av deltagarna som var tvungen att lämna lite tidigare råkade ta på sig den indiske föreläsarens snarlika skor när han gick iväg. Detta upptäcktes inte förrän vår indiska vän skulle finna sina skor när seminariet var slut och den ofrivillige ’skotjuven’ redan hade hunnit halvvägs till Bangkok. Det skrattades gott senare på kvällen när vi försökte koordinera återlämnandet och byta tillbaka skorna till dess rättmätiga ägare. Skorna skulle sändas via buss från Bangkok till Chaing Mai, samt lämnas på flygplatsen för utbyte!
Men att ’vandra i någon annans skor’ är samtidigt kanske det bästa och viktigaste man kan göra för att försöka förstå andra människors livsöden och situationer. Partnerskap inom utvecklingssamarbeten mellan människor och organisationer från olika länder handlar väldigt mycket om att utbyta erfarenheter med varandra, lära sig av varandra och att se saker från ett annat perspektiv och därmed kunna växa och utvecklas tillsammans. Under dessa dagar har vi fått en liten inblick i den burmesiska demokratirörelsens utmaningar och möjligheter - vi fick så att säga låna deras skor och vandra i deras fotspår för ett kort tag.
Under ett oerhört gripande möte hos föreningen för politiska fångar i Burma, AAPP, fick vi även bokstavligen sätta på oss fotbojorna som de politiska fångarna tvingas bära, liksom se hur den avskyvärda fängelsecellen såg ut i en utställningslokal som illustrerade detta mycket väl. Vi träffade Min Min som själv suttit i fängelse fem år i Burma, för att han på universitetet bildade en studentförening. Precis som alla andra politiska fångar torterades han och tvingades genomlida en oerhört inhuman behandling i fängelset, som strider mot en rad olika mänskliga rättigheter.
Trots det var han delvis tacksam för åren i fängelse. ”Där fick jag en chans att lära mig engelska, då en professor i engelska satt där samtidigt”, berättade han med ett brett leende. ”Dessutom får jag nu jobba med det jag gör och resa till andra länder i världen, det skulle jag aldrig fått göra annars.”
Även om man kan tycka att det är en absurd slutsats att dra efter att ha suttit i fängelse för ogiltiga skäl, så visar det på en viktig sak. Att militärjuntan inte lyckats knäcka honom som person. Och så länge som sådana som Min Min inte ger upp, kan inte vi göra det heller
Så nära men ändå så långt borta
