Rapporterna från översvämningskatastrofen i Pakistan talar sitt klara språk. Pakistan är i ett enormt behov av bistånd och hjälp. Så många som 20 miljoner människor är drabbade av översvämningarna. 2000 människor har dött hittills och FN:s hjälporgan OCHA uppger att 6 miljoner människor är direkt utsatta för vattenburna sjukdomar som diarré, gulsot och dysenteri. Vägar och broar är bortspolade och 4 miljoner har blivit av med sina hem. Konsekvenserna av översvämningen är oöverblickbara.
Det är en självklarhet att vi ska bistå den pakistanska civilbefolkningen i krissituationer. Det är därför glädjande att Sverige är en stor givare med 150 miljoner. Men vi kan och måste göra mer. Vi borde ha Pakistans bästa för ögonen även under de perioder landet inte drabbas av naturkatastrofer. Vi kan därför inte fortsätta att ge med ena handen och ta med den andra.
För samtidigt som FN vädjar om 3,3 miljarder kronor i katastrofhjälp, är det anmärkningsvärt att Sverige har sålt krigsmateriel till Pakistan för 4.2 miljarder kronor under 2000-talet. Notan för den senaste vapenaffären kommer att landa på dryga 7 miljarder de kommande åren. Vid kriser som den här blir denna felprioritering särskilt uppenbar. Totalt köpte Pakistan krigsmateriel för ca 40 miljarder under 2000-talet enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI:s statistik. Det är upprörande att debatten i Sverige inte lyft fram det faktum att militära rustningar i fattiga länder utgör ett reellt utvecklingsproblem.
FN:s utvecklingsorgan UNDP lyfter i en rapport från 2006 särskilt fram problemet med att fattiga länders militära investeringar hämmar livsviktiga satsningar på rent vatten och sanitet. Pakistan omnämns särskilt då landet lägger 47 gånger mer på militären än på rent vatten och sanitet, samtidigt som 118 000 människor årligen dör i diarré i landet.
Sveriges riksdag har beslutat att Sverige ska bedriva en sammanhållen politik för en rättvis och hållbar global utveckling. De fattiga människornas behov och förutsättningar ska vara utgångspunkt. Även enligt EU:s regelverk om vapenexport ska fattigdomsperspektivet vägas in. Men Sverige har hittills konsekvent vägrat att tillämpa detta kriterium.
Man beräknar att det kommer att ta fem år innan Pakistan återhämtat sig till den nivå landet befann sig på före översvämningarna. Landet är ett av världens fattigaste. Enligt UNDP:s Human Development Index ligger Pakistan på plats 141 av 158, strax efter Kongo och Burma. Omkring hälften av den vuxna befolkningen kan inte läsa och skriva, 38 procent av barn under 5 år lider av undernäring.
Därför bör Sverige ta sitt ansvar och leva upp till målen om fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Att stoppa vapenhandeln till Pakistan kommer inte i en handvändning att åtgärda Pakistans problem med fattigdom, eftersatt infrastruktur eller analfabetism. Men någon måste börja vända trenden. Ett kraftigt ökat utvecklingsengagemang, tillsammans med en stoppad vapenexport till Pakistan, skulle kunna innebära ett första steg till en ljusare framtid för den pakistanska civilbefolkningen.
Anna Ek
ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
