De nya bombliberalerna en PR-succé för Jas

När FN:s säkerhetsråd sent omsider beslutade om att ingripa mot Khadaffis framfart visste jublet i Benghazi inga gränser. Jag förstår deras glädje. Under åratal har omvärlden, Sverige och EU inkluderat, visat ett föga intresse av att sätta press på den libyske diktatorn.

Istället har omvärlden dansat efter diktatorns skräckpropaganda om flyktingströmmar, Al Qaida och sitt eget paranoida sinnestillstånd. Khadaffi har kunnat regera med den fria världens goda minne under åratal, understödd av en omfattande vapenexport från bland annat EU. Det krig som Khadaffi bedriver mot civilbefolkningen görs alltså med stor sannolikhet med hjälp av krigsmateriel som EU själv har levererat.

Det är oerhört beklagligt att situationen gått så långt att det krävdes ett militärt ingripande. Men alternativet – att Khadaffis styrkor tillåtits fortsätta sin utplåning – skulle vara betydligt värre. Det var helt rätt av FN att agera.

Nu måste det dock till en diskussion om hur vi långsiktigt bäst kan stödja en hållbar fred i Libyen. Vad som är häpnadsväckande mitt i allt detta är därför den väckelsepropaganda till förmån för svenskt stridsflyg som seglat upp. Till skillnad från alltifrån vänster- till högerdebattörer och politiker tror jag att det skulle vara ett gigantiskt misstag att skicka Jas Gripen till Libyen. Främst av två anledningar.

För det första är hela Jas-projektet i behov av en snygg PR-framgång. Skulle Jas Gripen bli, för att tala fikonspråk, ”combat proven” skulle det ses som en enorm fördel för framtida exportaffärer, liksom anledningar till att fortsätta uppgraderingen av systemet här i Sverige. Ytterligare miljardsatsningar på SuperJas skulle bli betydligt enklare att driva igenom i riksdagen.

Och för det andra, och allra viktigaste, vi måste se till så att situationen inte eskalerar i termer av  mer omfattande flygbombningar så att civilbefolkningen drabbas av dessa istället för av Khadaffis framfart. Storskaliga flyganfall leder sällan till fred på sikt. En militär insats kan förvisso dämpa oroligheter i det korta loppet, men det är i längden de politiska och civila insatserna som skapar freden. Och inte bara det – där finns det pågående arbete som har en realistisk möjlighet att skipa en form av fred och rättvisa som gagnar både demokratin i Libyen och det internationella samfundet på samma gång.

Internationella brottmålsdomstolen fick nyligen i uppgift av FN:s säkerhetsråd att utreda huruvida Khadaffi själv och hans närmaste krets begått brott mot mänskligheten under upproren i Libyen. Jag skulle bli ytterst förvånad om de gick fri från en sådan utredning. För Svenska Freds är det oerhört viktigt att det internationella rättssystemet tillåts arbeta och döma de som är skyldiga till brott.

Det är nu viktigt att den humanitära rätten och krigets lagar efterlevs av samtliga parter och att flyktingar ges utrymme att fly undan stridigheterna. För att få ett snabbt slut på kriget måste diplomatin går på högvarv för få igång en politisk process som kan ge det libyska folket ett verktyg för att forma ett nytt samhälle. Det är självfallet också viktigt och glädjande att internationella samfundet står fast vid de sanktioner som införts mot Khadaffi, samt skickar humanitära biståndsinsatser. Ansträngningarna här måste öka. Det kommer göra större skillnad än ett antal stridsflyg från Sverige.

Jag hoppas därför att vi inte får se Jas Gripen sättas in i Libyen. Måhända skulle varken bombvänstern eller bombhögern jubla inför ett sådant beslut. Men jag är övertygad om att freden i Libyen bättre främjas av att Khadaffi och hans närmaste cirkel hellre sätts bakom galler än att de bombas bort.