Burma

Timmarna efter det stora jordskalvet som inträffade i Shahn state i Burma landade det sista blogginlägget från norra Thailand. Så här summerar Christoffer de sista dagarna tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen för den här omgången:

Så har även den andra omgången av seminarier genomförts tillsammans med delar av den burmesiska demokratirörelsen här vid thai-burmesiska gränsen. Vi är naturligtvis glada och trötta, men samtidigt oerhört stimulerade inför fortsättningen av detta spännande samarbete. Vi tror att något gott har inletts och att det finns många möjligheter framöver. Många av deltagarna uttryckte sin uppskattning och efterfrågade en fortsättning.

Under den sista seminariedagen inträffade något mycket lustigt och samtidigt väldigt symboliskt. En av deltagarna som var tvungen att lämna lite tidigare råkade ta på sig den indiske föreläsarens snarlika skor när han gick iväg. Detta upptäcktes inte förrän vår indiska vän skulle finna sina skor när seminariet var slut och den ofrivillige ’skotjuven’ redan hade hunnit halvvägs till Bangkok. Det skrattades gott senare på kvällen när vi försökte koordinera återlämnandet och byta tillbaka skorna till dess rättmätiga ägare. Skorna skulle sändas via buss från Bangkok till Chaing Mai, samt lämnas på flygplatsen för utbyte!

Men att ’vandra i någon annans skor’ är samtidigt kanske det bästa och viktigaste man kan göra för att försöka förstå andra människors livsöden och situationer. Partnerskap inom utvecklingssamarbeten mellan människor och organisationer från olika länder handlar väldigt mycket om att utbyta erfarenheter med varandra, lära sig av varandra och att se saker från ett annat perspektiv och därmed kunna växa och utvecklas tillsammans. Under dessa dagar har vi fått en liten inblick i den burmesiska demokratirörelsens utmaningar och möjligheter - vi fick så att säga låna deras skor och vandra i deras fotspår för ett kort tag.

Under ett oerhört gripande möte hos föreningen för politiska fångar i Burma, AAPP, fick vi även bokstavligen sätta på oss fotbojorna som de politiska fångarna tvingas bära, liksom se hur den avskyvärda fängelsecellen såg ut i en utställningslokal som illustrerade detta mycket väl. Vi träffade Min Min som själv suttit i fängelse fem år i Burma, för att han på universitetet bildade en studentförening. Precis som alla andra politiska fångar torterades han och tvingades genomlida en oerhört inhuman behandling i fängelset, som strider mot en rad olika mänskliga rättigheter. 

Trots det var han delvis tacksam för åren i fängelse. ”Där fick jag en chans att lära mig engelska, då en professor i engelska satt där samtidigt”, berättade han med ett brett leende. ”Dessutom får jag nu jobba med det jag gör och resa till andra länder i världen, det skulle jag aldrig fått göra annars.” 

Även om man kan tycka att det är en absurd slutsats att dra efter att ha suttit i fängelse för ogiltiga skäl, så visar det på en viktig sak. Att militärjuntan inte lyckats knäcka honom som person. Och så länge som sådana som Min Min inte ger upp, kan inte vi göra det heller

Så nära men ändå så långt borta

Här kommer rapport nummer två från Christoffer i Thailand:

SSR-seminarium med burmesiska demokratirörelsen Så var den första omgången över av seminarier tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen vid den thai-burmesiska gränsen. Det känns overkligt. I tre dagar har vi diskuterat säkerhetssektorreform för ett framtida demokratiskt Burma. Deltagarna hävdar att det är första gången denna fråga lyfts på allvar och vi är naturligtvis stolta att få vara med om detta. Fokus har inledningsvis varit mestadels på den demokratiska kontrollen över militären och hur detta kan säkerställas inom framtida konstitutioner, regelverk och strukturer. 

Även om det har varit intressanta diskussioner så blir det en lätt absurd känsla att diskutera dessa lite teoretiska ämnen, samtidigt som verkligheten ser så annorlunda ut där borta över gränsen i Burma. Där råder det inbördeskrig och militärjuntan styr landet med en järnhand. Detta påmindes man om under seminariets kafferaster och vid luncher, då man fick en chans att tala lite mer personligt med några av deltagarna. Alla har de en personlig berättelse, någon tragisk upplevelse från kriget och bär på hemska minnen. Ändå ler de glatt och kämpar vidare, de har inte långt till ett skratt och de har verkligen en härlig humor. Otroligt!

Demokratirörelsen i Burma har verkligen stora utmaningar framför sig. Samtidigt har de hållit på i många år, med många olika processer och försökt många olika vägar framåt. Visst behöver oppositionen med alla de olika etniska grupperna ena sig för att bättre kunna nå sina mål, men samtidigt får man inte skifta fokus från grundproblemet vilket är den avskyvärda militärjuntans styre. Det är den som måste upphöra. ’Men vi vill inte byta regimen mot en annan diktatur, vi vill vara den sista burmesiska generationen att slåss för vår frihet’, sade en av deltagarna under smeknamnet ’K2’ klokt.

’K2’ tillade också att han inte tror på en väpnad seger över militärjuntan, trots att han tidigare deltagit i den väpnade kampen, ’den enda verkliga segern kommer från en icke-våldskamp, här har vi ett vapen som juntan inte har’, sade han inspirerad av Gene Sharps teorier. ’Vi måste mobilisera majoriteten av folket, samt nå fram till och omvända de lägre rankade inom militären’. Jag undrade om munkarnas demonstration som slogs ner hårt av militären för några år sedan avskräcker, men ’K2’ kontrade snabbt med att ’fredliga demonstrationer enbart är ett verktyg av alla icke-våldsmetoder, det finns 197 ytterligare'.

När diktaturer faller i Mellanöstern och demokratirevolutioner sker i andra länder, hoppas jag innerligt att även att det burmesiska folket ska få uppleva sin frihet någon dag. Det är de sannerligen värda. Vi måste göra allt i vår makt för att stödja denna kamp för fred och frihet!

K2

Hann inte se hela debatten kring utrikesdeklarationen idag. Läste deklarationen snabbt på webben, konstaterade att konventionen om klusterammunition nämndes. Bra att försvaret av fred och frihet som viktiga pelare i utrikespolitiken finns med. Konstigt vore väl annat. Lena Ag skriver om avsaknaden av ett jämställdhetsperspektiv i utrikespolitiken på sin blogg, kolla där.

Jag tyckte mest det var nedslående att höra hur (M) och (S) verkade tävla i att utse den andre till främste diktatorkramare, med hänvisning till Mubarak och Ben Ali.

De glömde nog bort att bråka om vem som gett mest stöd till kung Abdullah i Saudiarabien. Man kan ju tycka att samma kam borde dras över alla diktatorer. Även dem vi har militära samarbeten med.

"Det handlar om deras frihet, men också om vår fred", står det i deklarationen.

Ja, exakt så är det ju. Vår fred bygger på att deras frihet respekteras. Och vice versa. Tyvärr är det även så att vår säkerhet ska bekostas av krig och människor som lever i förtryck. Så borde det inte vara. Jag kastar ett öga i kalendern och konstaterar att det är 2011, trots att man ibland undrar.

Jag tycker våra politiker är skyldiga en förklaring kring hur man menar att vapenexporten till krig och diktaturer skapar hållbar och långsiktig fred.

Christoffer och jag hade en debattartikel på Newsmill idag: Sätt freden främst i utrikespolitiken!

Och så tycker jag det var fantastiskt kul att Aung San Suu Kyi talade på telelänk från Rangoon idag vid ett riksdagsseminarium. Hon ska ha sagt "We have always been grateful for the Swedish support but now we need a really firm and unambogius stand from the Swedish government".

Sjukt coolt.

Det är väldigt lätt att bli totalt nedslagen av alla tråkiga nyheter från och om Burma. Därför är det glädjande att läsa om olika metoder för att göra motstånd mot regimen används och för att få tillstånd en förändring.

Ett knep är komik. The Moustache Brothers heter en grupp komiker som här på bilden visar sitt avståndstagande mot omröstningen om konstitutionen 2008.

The Moustache Brothers

"Välkomna till Burma, men stjäl inget. Vår regering tycker inte om konkurrens!" är bland annat ett skämt de tydligen drar hemma i sitt garage i Mandalay. Det är nämligen det ställe de tillåts av regimen att ha föreställningar numera. For foreigners only. Men ändå. The show must go on.

Deras regimkritiska föreställningar ledde till 6 år i arbetsläger och bröderna har också arresterats i kortare perioder om varandra. Men de är fast beslutna att fortsätta med sina föreställningar som markering mot regimen och stöd för demokratirörelsen. Häftigt!