Vem är i vägen för vem?
På flera ställen i landet vill Försvarsmakten stoppa utbyggnaden av vindkraftverk. I några fall har man gått så långt att man vill riva dem. Som senaste exempel kom i morse ett inslag på radion om att nu är det i Uddevalla som de anses ställa till problem för flygsäkerheten för Jas Gripen.
För det första måste jag då säga: se upp vindkraftsföretag i Thailand, Sydafrika, Ungern, Tjeckien, Nederländerna, Danmark, Brasilien, vilka är exempel på länder som köpt eller funderar på att köpa Jas Gripen.
För det andra: om nu vindkraftverk stör stridsflygen kanske vi ska satsa på ännu fler? Tänk vilket bra försvar gentemot andra länders invasioner som ligger runt hörnet och lurar. Vi skulle inte bara vara säkrade mot ett väpnat luftanfall, vi skulle också t-j-ä-n-a på det. Både ekonomiskt, energimässigt och ur miljösynpunkt. Jag föreslår att vi inleder utbyggnaden på Gotland omedelbart, så kan Jan Björklund, Björn von Sydow mfl sova gott om nätterna.
Ja, nu ironiserar jag en smula. Men inte så mycket.
I försvarsberedningens rapport från 2007 enades samtliga dåvarande riksdagspartier om att klimatförändringarna var det största hotet mot Sverige.
I ljuset av vad som kommit fram kring vindkraftverken kan jag inte annat än konstatera att försvarsmakten inte bara är det sämsta verktyget för att bemöta klimatförändringarna och de säkerhetsproblem som kan uppstå.
Man är ju själv en del av hotet.
Don Quixote by Peter Nicholson
Ett erkännande för kvinnors självklara roll i fredsarbetet
Årets Nobelpristagare i fred heter Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.
Jag blev jätteglad över valet av fredspristagare. Trots att det är självklart för många är det en lång väg kvar innan kvinnors bidrag och självklara medverkan i arbetet för fred accepteras av alla. Nobels fredspris är ett erkännande för Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans insats för freden. Men det är också ett erkännande för alla kvinnor som arbetat i skymundan, som fått meddelandet att de inte är välkomna på förhandlingsmöten och som stängs ute från formandet av sina samhällen.
I Liberia var det tack vare kvinno- och fredsrörelsen som det kriget upphörde. Man tvingade helt enkelt de stridande parterna, däribland Charles Taylor, till förhandlingsbordet och vägrade (bokstavligen!) att flytta på sig utanför förhandlingsrummet förrän parterna enats om en lösning. Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee har varit och är avgörande personer för demokratin och freden i Liberia.
Tawakkul Karman från Jemen är en av de som tagit ledningen i protesterna mot den sittande regimen. Jag är jätteglad för att hennes viktiga arbete nu lyfts fram. Det behövs aktivister i sociala media som kan rapportera och skriva om vad som händer, liksom inspirera andra att också delta i samhällsförändringen. Jemen är ett land som står på randen till inbördeskrig. Vi skrev om detta alldeles nyligen. Fredspriset innebär förhoppningsvis också att landet blir mer synligt i media och press sätts på att förhandla fram en övergång till fred och demokrati.
Någon frågade mig om det här bidrog till att återupprätta fredsprisets anseende. Den frågan är väldigt viktig. Men den gör mig också riktigt irriterad. Det är väl ändå inte så att kvinnorna ska vara alibin för tidigare dumdristiga val av pristagare? Eller att göra ett politiskt korrekt val efter två kontroversiella? Det finns så klart en risk att Nobelkommittén resonerat så, men det är deras problem. Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman är i egenskap av sina egna bedrifter välförtjänta fredspristagare.
Jag tänker också på att det idag är tio år sedan kriget i Afghanistan började. Jag är helt övertygad om att det är nödvändigt att förhandla fram en fred istället för att kriga fram den.
MEN: låt Nobels fredspris 2011 vara en tydlig markering för kvinnors självskrivna närvaro i fredsförhandlingarna även i Afghanistan liksom andra krigsdrabbade länder.
