Bra att fredspriset granskas
Nobels fredspris ska granskas, läser jag på Sydsvenskans hemsida. Jag tycker det är bra. Det är ofrånkomligen så att det alltid finns olika åsikter om vem som är värd ett pris och jag håller själv med om att Nobelkommittén inte alltid träffat rätt, exempelvis genom valet av Barack Obama.
I det här fallet har frågan anmälts till Länsstyrelsen i Stockholm för prövning. Det är onekligen inte så lätt att tolka ett testamente som är daterat 27 november 1895.
I testamentet står det att fredspriset ska gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."
Jag är inte historiker men inbillar mig å ena sidan att t ex "verka för folkens förbrödrande" kunde tolkas på olika sätt även när det skrevs. Å andra sidan fanns det enligt juristprofessorn Fredrik Heffermehl, den som anmält saken till Länsstyrelsen, en tradition de första åren av att ge det till fredsförfäktare som gjort direkta insatser för freden, för nedrustning och för avskaffande av militär styrka.
Numera ges priset oftast ("från 1945 och framåt") till personer som inte har någon verksamhet i fredsarbete utan istället till försvarsvänner och Natoivrare, menar Heffermehl. Detta ska till stor del bero på att det är fel personer som sitter i Nobelkommittén.
Jag tror också att Nobelkommitténs sammansättning påverkar valen de gör. Men jag instämmer inte helt i Heffermehls kritik. Jag tycker till exempel att det redan från början har saknats ett gräsrots- liksom genusperspektiv.
Men nu ska alltså Nobelkommittén få svara Länsstyrelsen hur de ser på föreskrifterna. Jag ser fram emot att läsa det!
Så mycket erfarenhet och kamp!
Women power: Tawakkol Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf - Nobels fredspristagare 2011
Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee heter årets fredspristagare 2011. I helgen tog de emot sina pris i Oslo och jag har ännu inte hunnit titta på ceremonin och talen. Men alla jag pratat med säger att de var fantastiska alla tre.
Och jag tror dem. I dag fick jag förmånen att få lyssna på dem på Utrikespolitska Institutet där de tillsammans med Kvinna till Kvinna, Sida, Folke Bernadotteakademin, och Idea arrangerat ett samtal med fredspristagarna.
Bara att få chansen att få sitta i samma rum som dessa tre personer är något jag sent kommer att glömma. Alla tre har de sina unika berättelser om hur de kämpat och fortsätter sin kamp för fredliga förändringar.
Ellen Johnson Sirleaf berättade om hur hon började sitt arbete i Liberia för många många år sedan och hur kvinnorörelsen i Liberia var den som avsatte tyrannen Charles Taylor. Hon pratade också om hur viktigt det är för biståndsaktörer att lyssna mer på de lokala rösterna eftersom det är där erfarenheten av vad som behövs finns. Bakom henne på väggen projicerades ett svartvitt foto på en ung Ellen Johnson Sirleaf som nyss är utsläppt från fängelset och sträcker upp en segerviss hand i luften.
Leymah Gbowee pratade också länge om vikten för biståndsaktörer att lyssna på gräsrotsorganisationernas behov och erfarenheter i konfliktområden snarare än att snegla på sina egna fina policies och politiskt korrekta strategidokument. Hon berättar vidare hur de la sin strategi kring protesterna utifrån var människor befann sig; på marknader, i moskéerna, i kyrkorna. Kvinnorörelsen i Liberia är snabb på att mobilisera, säger hon. Det är vi som lagt grunden för försoningsarbetet och såg till så att fredsförhandlingarna kom på plats. Vi vet mycket i civila samhället, forstätter hon. Det må vara så vi inte vet hur man använder en RPG eller en AK47:a, eller de flesta av oss i alla fall, men vi vet hur man skapar fred.
Efter Leymah Gbowee var det Tawakkol Karmans tur att få prata. Hon berättar om hur hon satt i sitt tält på torget i Sanaa som vanligt och jobbade på sin laptop när en vän från BBC ringde och gratulerade henne. "Grattis till vad? svarade jag" Sen fick jag höra att jag fått Nobels fredspris och blev så glad!
Därefter gled samtalet med Tawakkol Karman och frågorna till henne in på att handla om islam som ett problem för fred och demokrati. Antagligen van med liknande frågor svarade Tawakkol Karman diplomatiskt på dessa och hade flera utläggningar om hur religionen är en privatsak och att diktatorer utnyttjat den i sina egna syften. Det kom frågor av typen "men vad kommer hända nu då efter att diktatorerna är borta och extremisterna kommer fram?" Tawakkol Karman svarade lugnt och sansat att vi inte skulle vara rädda. Hon lever själv under dödshot men är övertygad om att det är demokratin som är det rätta verktyget att stoppa extremisterna med.
Frågorna av samma karaktär fortsatte. Jag sjönk längre och längre ner i min stol. Jag var så uppriktigt ledsen. Jag skämdes något så otroligt. Och jag ville bara resa mig upp och säga ifrån. "Hej och välkomna till landet Sverige. Alltså vi brukar kalla oss för världens mest jämställda land men vi kämpar fortfarande med vår fortbildning kring muslimer och det går inte så bra. Vi är rätt så trögrörliga här som ni ser när det gäller att se mänskliga rättigheter som gällande för alla, eller nej förresten, på ett seminarium nyss sa ju vår integrationsminister att vi skulle jobba imperialistiskt med mänskliga rättigheter, men jag hoppas att det bara var en hemskt dålig felsägning. Men tack för att du är så förstående. Vi lär oss nog också med tiden."
Här sitter alltså en kvinna som bott i ett tält i Sanaa medan blodet i inbördeskriget runnit runt omkring henne och lever under ständigt dödshot. Hon har drivit en kamp mot regimen i Jemen med fredliga medel under flera år och tagit en ledande position i samhället för inte minst kvinnors rättigheter. Hon har fått Nobels fredspris 2011 för sina förtjänster. Allt detta verkade vissa i salen helt ha missat.
Då tog hon själva till orda, uppenbarligen och rätteligen arg och undrade varför det bara var hon av de tre fredspristagarna som skulle ställas till svars med sådana typer av frågor? Varför blir inte jag sedd som en jämlik människa som de andra? sa hon skarpt. Då applåderade publiken. Och några tidigare frågeställare skruvade ganska nervöst på sig.
Det är inte människor som Tawakkol Karman som ska ställas till svars för vad diktatorer och extremister gör. Det är de länder och regimer som understödjer dessa som ska vara svaret skyldiga. Leymah Gbowee hoppade in i samtalet och ställde frågan till publiken "Under arabiska våren hejade hela det internationella samfundet på kvinnorna och engagemanget för demokratin i sina länder. Men nu, nu när de förnekats rättigheter, förnekats demonstrera efter regimernas fall, var är ni nu? Har vi hört det internationella samfundet fördöma de som inskränker kvinnornas kamp? Nej det har vi inte!".
Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men jag lämnar det till ett annat blogginlägg. Just nu vill jag bara säga att det är tre fantastiska fredspristagare år 2011 som alla gör ett enastående arbete. Missa inte att se sändningen från samtalet idag, det kommer antagligen sändas på SVT i mellandagarna. Då kan ni också höra Tawakkol Karman annonsera sin kandidatur i det kommande presidentvalet i Jemen!
En av få aktörer i Sverige
Strax ska jag gå till Utrikespolitiska institutet och lyssna på tre framstående kvinnor: Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, Nobels fredspristagare 2011. Jag är jätteglad över att få möjligheten att lyssna på deras erfarenheter av fredsarbete.
Jag tror inte det är så många som vet i dag att en av Svenska Freds grundare, KP Arnoldson, fick Nobels fredspris 1908. Svenska Freds var drivande vid bildandet av Internationella Fredsbyrån, IPB, som fick fredspriset 1910. Vi var också den svenska organisation som initierade kampanjen mot personminor i Sverige eftersom vi ingår i den internationella organisationen ICBL, som fick Nobels fredspris 1997.
Det här årets fredspris går till gräsrotsaktivister och en president som kom till makten med ett starkt mandat från lokalt fredsarbete. Jag hoppas på att få höra mycket om detta i deras anföranden.
Alesj Bjaljatski dömd i politisk rättegång
Idag var vi tillsammans med Civil Rights Defenders och Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter varit på en manifestation utanför vitryska ambassaden för att protestera mot att ledaren för den vitryska människorättsorganisationen Vjasna, Alesj Bjaljatski, dömts till ett 4,5 år långt fängelsestraff.
Det kändes bra att kunna föra fram vårt stöd idag vid ambassaden eftersom Svenska Freds tidigare har samarbetat med Vjasna under många år.
Här är det jag sa:
"En gammal vän till många av oss som står här idag har blivit dömd till fängelse för att han kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ledsamt att läsa om hur kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i det vitryska samhället steg för steg pressas tillbaka.
En president som inte vågar höra kritik eller acceptera att befolkningen, liksom många andra människor i världen, tror på demokrati och mänskliga rättigheter är inget annat än feg och ohederlig.
Att kasta människor i fängelse på grund av att de engagerar sig för ett bättre samhälle, för att de bryr sig, är oacceptabelt.
Sedan Lukasjenka kom till makten 1994 har han använt sig av olika terrormetoder som brukar vara vanligt förekommande i totalitära stater: trakasserier, censur av det fria ordet, politiska rättegångar, misshandel, tortyr och kidnappningar. 2003 likviderades människorättsorganisationen Vjasna av regimen, men har trots detta fortsatt sin kamp. Och nu är Alesj dömd till fängelse, i en farsartad rättegång.
Den vitryska regimen vet att dess politik inte skulle hålla i ett fritt och demokratiskt val, där människor tilläts komma till tals.
Detta är en regim som inte bara håller sig kvar vid makten med hjälp av terrormetoder. Sverige har under flera år gynnat den vitryska regimen genom att köpa krigsmateriel från den. Det handlar om summor upp emot 100 miljoner kronor under perioden 1994-2003. Det är helt moraliskt förkastligt och det är också att skänska den vitryska regimen ett stöd den inte förtjänar.
Sverige har mycket kvar att förbättra i sitt arbete med stöd till demokrati i andra länder.
Vi som har träffat vänner i länder som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter vet hur viktigt det är att vi som kan visar vårt stöd. Vi vet hur glada, stärkta och tacksamma de blir. Därför är vi i Svenska Freds jätteglada för att Östgruppen så snabbt tog initiativ till den här manifestationen.
Vi kräver att Alesj och alla andra politiska fångar i Vitryssland friges nu! Tack"
Manifestation för Alesj Bjaljatski 25 november. Foto: Paulina Kluge
Inget grönt kort att vältra ur sig vad som helst
Idag går startskottet för Amnestys bloggstafett för yttrandefrihet, Skriv för frihet. Jag blev jätteglad när jag fick frågan om jag ville vara med bland de tio första. Självklart - svarade jag!
Att det finns yttrandefrihet är så otroligt viktigt. Det behövs för att medborgare och civila samhället ska kunna granska makthavare. Det behövs för att alla ska få komma till tals och vara med och forma samhället.
Men ibland är jag rädd för att många ser yttrandefriheten som ett grönt kort att vältra ur sig vad sjutton som helst och sen inte behöva ta ansvar för det. Givna exempel är populistiska och främlingsfientliga rörelser som drar nytta av yttrandefriheten för att sprida rena osanningar.
Jag blev påmind om detta senast idag när jag läste en artikel i DN om hur det är länder som Pakistan, Iran, Syrien och Tyskland som 2010 tog emot flest flyktingar. Fyra av fem flyktingar hamnar inte i väst. Och ändå varnas det för att de ökande flyktingströmmarna till Sverige är en belastning på vårt samhälle och det piskas särskilt upp en islamofobisk diskurs när tillfälle ges. Annamaria Olsson frågar sig om reaktionerna på den tyska högerterrorgruppen sett annorlunda ut om det handlat om islamism.
Det är ett aktivt val att välja att lägga fram sin åsikt i en viss fråga. Här i Sverige gör kanske många det av ren rutin i den politiska debatten. Men för att yttrandefriheten inte helt ska skjutas i sank som principiell rättighet krävs det att den nyttjas på ett ansvarsfullt sätt. Annars försvagas både förtroendet för yttrandefrihet som rättighet liksom för de personer som använder den.
På många ställen på jorden väljer människor att föra fram sin åsikt med livet som insats. Vi har sett flera exempel på detta under den arabiska våren. Vi i Svenska Freds kunde avslöja hur flera regimer som slagit ner sina befolkningars krav på demokrati under lång tid beväpnats med krigsmateriel från Sverige. Diktaturer underkänner ofta flera av de mänskliga rättigheterna, men yttrandefriheten antagligen alltid en av dessa. Under 2010 beväpnade Sverige ickedmokratier för nästan 4 miljarder kronor. Läs mer i vårt faktablad.
Vi hade en framgångsrik kampanj för att stoppa vapenexporten till diktaturer som slutade med att riksdagen gav regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om vapenexporten som ska syfta till att skärpa exporten till ickedemokratier.
Vi hade så klart gärna sett att man tagit ett ännu tydligare beslut om att helt lägga ner vapenexporten till diktaturer. Men det är också tack vare att vi själva här i Sverige har yttrandefrihet som vi kunde genomföra vår kampanj och föra politiken ett steg närmare våra mål.
När jag var i Thailand i november förra året på besök hos den burmesiska demokratirörelsen fick jag vid ett tillfälle möjligheten att besöka ett museum som före detta politiska fångar satt upp för att visa hur det kan se ut i ett burmesiskt fängelse. Ovanför utgången till "fängelset" satt det en skylt med Aung San Suu Kyi:s ord "Please use your liberty to promote ours".
Jag tänker att det är precis vad det handlar om. Vi som har möjligheten att lägga fram kritik mot dumma politiska beslut, att peka på felaktigheter i hur andra människor blir behandlade, bör göra det oavsett om det rör din granne eller en människa på andra sidan en stor ocean.
***
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj Skriv för frihet. Mer information om bloggstafetten, Skriv för livet och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett
Nu lämnar jag över stafettpinnen till Pelle Hanæus som bloggar på adressen http://www.pellehanaeus.se/ och är ordförande i organisationen Clowner utan gränser. Jag hoppas vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter!
Ett erkännande för kvinnors självklara roll i fredsarbetet
Årets Nobelpristagare i fred heter Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.
Jag blev jätteglad över valet av fredspristagare. Trots att det är självklart för många är det en lång väg kvar innan kvinnors bidrag och självklara medverkan i arbetet för fred accepteras av alla. Nobels fredspris är ett erkännande för Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans insats för freden. Men det är också ett erkännande för alla kvinnor som arbetat i skymundan, som fått meddelandet att de inte är välkomna på förhandlingsmöten och som stängs ute från formandet av sina samhällen.
I Liberia var det tack vare kvinno- och fredsrörelsen som det kriget upphörde. Man tvingade helt enkelt de stridande parterna, däribland Charles Taylor, till förhandlingsbordet och vägrade (bokstavligen!) att flytta på sig utanför förhandlingsrummet förrän parterna enats om en lösning. Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee har varit och är avgörande personer för demokratin och freden i Liberia.
Tawakkul Karman från Jemen är en av de som tagit ledningen i protesterna mot den sittande regimen. Jag är jätteglad för att hennes viktiga arbete nu lyfts fram. Det behövs aktivister i sociala media som kan rapportera och skriva om vad som händer, liksom inspirera andra att också delta i samhällsförändringen. Jemen är ett land som står på randen till inbördeskrig. Vi skrev om detta alldeles nyligen. Fredspriset innebär förhoppningsvis också att landet blir mer synligt i media och press sätts på att förhandla fram en övergång till fred och demokrati.
Någon frågade mig om det här bidrog till att återupprätta fredsprisets anseende. Den frågan är väldigt viktig. Men den gör mig också riktigt irriterad. Det är väl ändå inte så att kvinnorna ska vara alibin för tidigare dumdristiga val av pristagare? Eller att göra ett politiskt korrekt val efter två kontroversiella? Det finns så klart en risk att Nobelkommittén resonerat så, men det är deras problem. Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman är i egenskap av sina egna bedrifter välförtjänta fredspristagare.
Jag tänker också på att det idag är tio år sedan kriget i Afghanistan började. Jag är helt övertygad om att det är nödvändigt att förhandla fram en fred istället för att kriga fram den.
MEN: låt Nobels fredspris 2011 vara en tydlig markering för kvinnors självskrivna närvaro i fredsförhandlingarna även i Afghanistan liksom andra krigsdrabbade länder.
... och Nobels fredspris går i år till
På fredag kl 11 står jag som klistrad vid sändningen från Oslo. Nobelpriset i fred måste vara det som det spekuleras och tycks till om mest av alla både innan och efter tillkännagivandet. Och jag vet att telefonen kommer att ringa femton sekunder efter att vinnaren lästs upp av Thorbjörn Jagland och jag ska säga vad vi tycker om vinnaren. Fredspriset är ett av de tillfällen under året vi garanterat kan räkna med att bli uppringda, men som är svårast av allt att förbereda sig på.
I Nobels testamente står det att fredspriset ska gå till en den ”som under föregående år har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Jag tycker det är viktigt att visa på hur människor tillsammans kan föregå med banbrytande exempel för att skapa fred, liksom att visa på att gemensamt kan man göra en betydande skillnad. Visst finns det alternativ till fortsatta krig och konflikter!
Därför har ger jag utan inbördes rangordning fem exempel på organisationer eller personer som jag tycker borde få Nobels fredspris 2011.
Fredsbyarna i Colombia: San José de Apartadó bildades i mars 1997 och är
San José de Apartadó - fredsby i Colombia. Foto: Silvia Andrea Moreno en colombiansk fredsby som deklarerat att man inte deltar i den väpnade konflikten. I gengäld kräver de att parterna i konflikten respekterar deras beslut och håller sig borta från fredsbyn. Idag har så många som ett femtiotal byar följt samma exempel och utropat sig till fredsbyar. Deras ställningstagande uppfattas dock som oerhört kontroversiellt av parterna i konflikten och de lever under ständiga hot.
The Parents Circle: Bildades 1995 och är en organisation bestående av hälften israeliska och hälften palestinska familjer som alla har förlorat en närstående familjemedlem i konflikten. Hundratals familjer har bestämt sig att mötas och försonas själva och skapa fred sinsemellan underifrån i det lilla istället för att vänta på freden uppifrån mellan politiker som aldrig verkar komma. De är visar på goda exempel att människor kan sluta fred med varandra mot alla odds.
Aminatou Haidar: västsaharisk människorättsaktivist som kämpar mot den marockanska ockupationen och för Västsaharas självständighet. Hon har fängslats för sitt arbete och utsatts för repressioner av den marockanska staten. Hungerstrejker och fredliga demonstrationer har varit ledstjärnor i hennes kamp. Hon sitter idag i husarrest i sin hemstad El Aáiun.
CPAU: Cooperation for peace and unity är en afghansk fredsorganisation som på gräsrotsnivå engagerar byar kring fredlig konflikthantering och dialog. De stödjer och bygger upp lokala råd och kommittéer som verkar för fredlig konflikthantering på gräsrotsnivå. CPAU är ett jätteviktigt exempel att lyfta fram eftersom det mesta man hör om Afghanistan är om krig och elände. De bildades 1996.
Tjetjeniens mödrar: Tjetjeniens Mödrar arbetar med människorättsfrågor i Tjetjenien. Organisationen bildades 1995 av släktingar och nära anhöriga till spårlöst försvunna under krigen i Tjetjenien. Mer än 300 spårlöst försvunna har identifierats och hundratals familjer har fått juridisk hjälp kring hur de ska gå tillväga för att nå rättvisa för de övergrepp de utsatts för. Många familjer har fått hjälp att driva sin sak till Europadomstolen för mänskliga rättigheter och väntar nu på att domstolen ska ge besked.
Bakom kulisserna på ett fredskontor
Oj oj oj vilken toppendag det blev! Med några timmar kvar av 21 september - internationella fredsdagen - sitter jag hemma i soffan och kan inte annat än vara så stolt över alla som varit med och gjort fredsdagen och vårt kampanjavslut till en succé. Ett jättetack till er som formulerat snitsiga kampanjplaner, designat hemsidor, samlat in namn på stan, delat uppropet på Facebook och på andra sätt varit med och bidragit.
Vi hade artiklar på DN.se och SvD.se samt i lokaltidningarna Hallandsposten och Arbetarbladet. Vi var med i Gomorron Sverige i morse och i P3 Nyheter i eftermiddags. Se sammanställning här.
När så mycket händer samtidigt blir jag påmind om hur fantastiskt bra vi lyckas nå ut i massmedia. Idag gick aktiviteterna på högvarv och utan pressekreterare kan det ibland behövas prioriteringar. Min kollega sammanfattar läget ganska bra för hur det kan vara att arbeta i en liten ideell fredsförening.
"Jag har inte tid att ta det där samtalet just nu. Jag håller på och täljer en bambupinne!"
Fredsarbete är onekligen väldigt omväxlande ;-)
Syria!
Det har gått alltför lång tid sedan jag bloggade sist. Men nu måste jag skriva om Syrien.
I vintras gladdes vi alla åt händelseutvecklingen i Egypten och Tunisien när modiga människor tillsammans avsatte de regimer som under decennier hindrat samhällena från att utvecklas och befolkningen från att fritt uttrycka sina åsikter.
I Syrien har kraven på förändring och demokrati rests sedan mars och vuxit för varje vecka. Men presidenten Bashar al-Assad verkar tycka att han kan fortsätta sina brutala militära insatser mot sin egen befolkning. Dessa måste få ett omedelbart stopp. Jag hoppas också att FN, liksom i Libyen, hänskjuter frågan till Internationella brottmålsdomstolen ICC för att rättvisa ska kunna skipas. Det är inte kraven på reformer, mänskliga rättigheter och demokrati som är olagliga, utan al-Assads respons på de politiska kraven från befolkningen.
Nyligen läste jag i DN om att Ryssland tänker fortsätta sina vapenleveranser till den syriska regimen.
Som motivering anger det största vapenföretaget i Ryssland att man söker kompensation för de uteblivna affärerna med bl a Libyen sedan vapenembargot inträdde. Helt ofattbart! Se även Reuters.
Det är viktigt att vi som kan visar att vi stödjer demonstranterna i Syrien. Enligt finska YLE krävde Barack Obama alldeles nyss Assads avgång. Jag hoppas att EU också snart kan skärpa tonen gentemot Syrien.
Amnesty har just nu en kampanj man kan delta i genom att bland annat ladda upp sitt foto med en skylt det står "Syria" på. Bilderna kommer sedan att överlämnas till ambassaden i Stockholm. Jag laddade nyss upp den här bilden.
Ta ställning för Syrien!
Kampanjen pågår till och med den 31 augusti. Du kan också vara med och ladda upp din bild, skriva under ett vädjande och dela aktionen vidare genom att klicka här.
På besök hos fredsaktivister i Södra Kaukasien
Svenska Freds medarbetare Björn har varit på resa genom ett område fullt av vacker natur och gästvänliga människor, men också spänningar, olösta konflikter och hundratusentals flyktingar. Här kommer en reseskildring av ett av hans många möten i Söda Kaukasien!
"Idag befinner jag mig i Zugdidi i Georgien, 8 km från gränsen till Abchazien. Allt verkar lugnt och avslappnat, i sommarhettan promenerar människorna sakta genom parken eller dricker vin i sina trädgårdar. Jag går förbi stadens marknad, vattenmeloner säljs i stora mängder för en billig peng och små tanter handlar saftiga tomater och gurkor. Men så visas jag in genom en port och upp för en trappa, och får se en skrämmande lång korridor. Det är fuktigt och droppar fortfarande efter gårdagens regn. 
Kompakt boende i Zugdidi, Georgien
Jag möts av trötta blickar, ledsna ansikten och klagande tal. I denna tidigare tomma fabrikslokal har man byggt in små rum och lägenheter, med spånskivor och annat löst material som väggar och tak. Detta är ett av de många så kallade ”kompakta boenden”, tillfälliga bostäder för människor som flytt eller tvingats från sina hem på grund av oroligheterna på andra sidan gränsen.
Det finns mycket att berätta om Södra Kaukasien, ett område inklämt mellan Ryssland i norr, Turkiet och Iran i söder, mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Det är en smältdegel av massa olika folk, historiska stormakter och under de senaste 20 åren en skådeplats för flera fullskaliga krig och stora mänskliga lidanden.
I Georgien råder just nu oenighet kring områdena Abchazien och Sydossetien, senast i augusti 2008 pågick strider mellan ryska och georgiska trupper. Enligt vissa var det en rysk invasion och maktuppvisning, enligt andra en georgisk aggression och en befrielsekamp för delrepublikernas rättmätiga självständighet.
Mellan Armenien och Azerbajdzjan ligger regionen Nagorno-Karabakh, där det ändå sedan 1994 rått tillsvidare vapenstillestånd, utan minsta framsteg i sikte i förhandlingarna. Officiellt tillhör landområdet Azerbajdzjan, men det är helt och hållet kontrollerat av Armenien. Mellan azerbajdzjaner och armenier råder en hätsk stämning med propaganda och nidbilder, Azerbajdzjans auktoritära styre och pågående militära upprustning gör att många räds ett nytt snart krig i området.
Följderna för människorna boende i Södra Kaukasiens konfliktområden har varit fruktansvärda och katastrofala, med etniska utrensningar, städer tömda och hela folkslag bortjagade från sina hem. Det är svårt att exakt beräkna, men kanske en halv miljon azerbajdzjaner har tvingats lämna sina hem i Armenien och Nagorno-Karabach, och minst 250 000 georgier har fått fly i spåren av sitt lands konflikter.
Tillbaka nu i Zugdidi, här träffar jag två organisationer, Imedi och Avantgard, som på varsin sida av gränsen mellan Georgien och Abchazien arbetar för flyktingarnas rättigheter, att de ska få kunna resa till sina hembyar och släktingar utan att arresteras eller betala höga gränsavgifter. De verkar också för kvinnors rättigheter, deras skydd mot våld i hemmen och för deras deltagande i freds- och försoningsprocessen.
Imedi – IDP Women for Peace in Georgia
Runtom anordnas förtroendeskapande möten mellan abchazer och georgier, de får diskutera gemensamma ämnen och problem och får kurser i konfliktlösning. Allt för att i längden skapa goda relationer och vänskap folken emellan, för att förstöra fiendebilden och fördomarna, att de egentligen har fantastiskt mycket gemensamt.
Jag lämnar Zugdidi ändå med en ljusglimt av förhoppning. Det finns fortfarande många människor som lever under vidriga förhållanden, men så länge det finns aktivister och engagerade som fortsätter skapa fred i det lilla, då kommer folken bättre överens, och i längden kan allt bara bli bättre."
