För fred i Syrien
Den 15 mars arrangerades en manifestation för Syrien på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag var inbjuden att tala. Detta är vad jag sa:
"För en månad sedan fick en 15-årig pojke sitt ena ben bortsprängt nära den turkiska gränsen. Han hade trampat på en av alla de hundratals personminor som Assad-regimen planterat ut den senaste tiden för att förhindra att människor flyr till grannländerna och för att söka skydd undan regimens mördarpatruller.
Tusentals syrier har försökt fly landet. Det är många fler som delar den 15-årige pojkens öde och får sina kroppsdelar bortsprängda när de söker sig undan striderna. Sedan 2011 har det inkommit rapporter om fyra länder som aktivt använt personminor. Dessa var Burma, Libyen, Israel och Syrien.
Att på detta utstuderade sätt ringa in en befolkning och hindra den från att fly undan striderna är fruktansvärt. Jag kan inte tolka detta som något annat än ett bevis för hur grym, cynisk och kall Assad-regimen är. Den skyr inga medel.
Just nu försöker civilbefolkningen själv i de drabbade områdena rensa marken och röja undan minorna. Men med Assads gevärspipor ständigt i hälarna och utan ordentlig kunskap och utbildning är de försatta i en otrolig fara. Fler kommer att stå under samma otur och råka detonera en personmina som fördärvar ditt liv för all framtid.
Assad-regimen måste upphöra med det grova övervåld och krig mot sin befolkning som just nu pågår i landet. De ansvariga för dessa brott mot mänskligheten måste ställas inför en domstol, inklusive Assad själv.
Vi står här samlade här idag för att visa vårt stöd för de människor som varje dag kämpar för sina friheter och demokratiska rättigheter inne i Syrien. Men vår manifestation är också en tydlig markering gentemot de länder som värdesätter säkra vapenavtal med diktaturer som slår ner sin egen befolkning så grovt som Assad-regimen gör. Som värdesätter vapensamarbeten framför de universellt giltiga mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde. Även de människors rättigheter och värde som bor i Syrien.
Men vi som står här idag bör också rikta vårt avståndstagande mot länder som Kina och Ryssland, som beväpnar och understödjer den syriska regimen. De politiska förslag till förhandlingslösningar som lagts, de förslag till sanktioner som framförts, alla dessa har stoppats av er. Jag har just nu bara lust att säga en sak till er. Jag hoppas ni sover jäkligt dåligt om natten. Ni har grovt misskött ert ansvar för fred och säkerhet. Ni är inget annat än ynkryggar. Jag hoppas att ni packar era väskor och försvinner långt långt bort från jordens yta. Och glöm inte att ta Bashar al-Assad med er när ni drar.
För Bashar al-Assad kan inte fortsätta att klamra sig fast vid makten och måste avgå och utlysa eld upphör och lämna ifrån sig makten i en fredlig transition. Detta måste vara det omedelbara och tydliga budskapet från omvärlden.
Tack."
Därefter pratade Josefine Karlsson från IKFF och sedan Iman Al-Baghdady från Syrien Nyheter. Båda två sa väldigt bra saker. Imam Al-Baghdadys tal rörde mig till tårar när hon berättade om hur hon förlorat sin dotter när hon bodde i Syrien.
Mitt i detta kraftsamlande för att dela med sig av en historia som jag gissar måste ha tagit otroligt mycket mod och energi, börjar regimtrogna män att blåsa i gastutor och skrika åt Imam Al-Baghdady och säga åt henne att hon har fel. Att hon ska vara tyst. Att Assad är bra för Syrien. Men Imam Al-Baghdady fortsatte sitt tal för fred och frihet i Syrien med mod och lugn som kändes genom hela publiken.
Det blev väldigt uppenbart hur starkt stöd i vissa läger Assad har. Men styrkan i Imam Al-Baghdady och alla andra modiga människor i och utanför Syrien är större. Det märktes inte minst på manifestationen i onsdags.
Lend your leg!
I år är det 20 år sedan den internationella kampanjen för att förbjuda personminor startades av det civila samhället. Efter en lång och medveten kamp för att förbjuda detta hemska vapen som lemlästar civila lyckades vi 1997 få ett internationell förbud mot personminor.
Arbetet belönades med Nobels fredspris och delades mellan Jody Williams och gräsrotskampanjen ICBL som är ett nätverk som består av hundratals organisationer världen över. I Sverige var det Svenska Freds som drog igång den nationella kampanjen på 90-talet och vi är fortfarande kontaktorganisation för Sverige i ICBL.
80 procent av världens länder har idag förbjudit personminor. Under förra året var det fyra länder som aktivit använde minor. Det var Burma/Myanmar, Syrien, Israel och Libyen.
Idag var det startskott för en kampanj som heter "Lend your leg". Se filmen här med den colombianska artisten Juanes, målvakten Iker Casillas från Real Madrid, Helen Clark från UNDP och många fler!
Trots att arbetet med att röja personminorna pågått länge finns det mycket kvar att göra. Jag skrev för nästan ett år sedan om de framgångar som skett bland annat i Sudan och Kongo. 700 mil vägar röjdes från minor 2010 i dessa två länder.
Men faktum kvarstår. 4000 personer varje år trampar på en personmina som legat gömd i marken och förstör deras liv för alltid. Det motsvarar 12 personer om dagen. Det är ovärdigt att detta fortfarande sker trots att resurser borde finnas till röjning. Kom igen världen, vi kan bättre än så här.
För att påminna om minorna och det behov av stöd och röjning som fortfarande finns har ICBL utlyst 4 april till kampanjdag. Det är UN Day for Mine Action and Mine Awareness. Arbetet för en minfri värld fortsätter tills den sista minan röjts ur marken.
Du kan gå in på IBCL:s hemsida och ladda ner profilbilder till Facebook och Twitter som du kan använda för att sprida uppmärksamhet kring Lend your leg.
Påminn din omgivning om att kampen mot personminorna måste fortsätta och visa din solidaritet med de som överlevt personminorna genom att kavla upp byxbenet du också den 4 april!
En av få aktörer i Sverige
Strax ska jag gå till Utrikespolitiska institutet och lyssna på tre framstående kvinnor: Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, Nobels fredspristagare 2011. Jag är jätteglad över att få möjligheten att lyssna på deras erfarenheter av fredsarbete.
Jag tror inte det är så många som vet i dag att en av Svenska Freds grundare, KP Arnoldson, fick Nobels fredspris 1908. Svenska Freds var drivande vid bildandet av Internationella Fredsbyrån, IPB, som fick fredspriset 1910. Vi var också den svenska organisation som initierade kampanjen mot personminor i Sverige eftersom vi ingår i den internationella organisationen ICBL, som fick Nobels fredspris 1997.
Det här årets fredspris går till gräsrotsaktivister och en president som kom till makten med ett starkt mandat från lokalt fredsarbete. Jag hoppas på att få höra mycket om detta i deras anföranden.
Syrien placerar minor längs libanesiska gränsen
Okej, man ska aldrig upphöra att förvånas över vilka grymma, cyniska och hemska metoder en repressiv regim kan få för sig att ta till.
Nyss kom det ett pressmeddelande från den internationella kampanjen för att förbjuda personminor, ICBL. Det visar sig att Syrien lägger ut personminor längs gränsen till Libanon för att, enligt regimen själv, stoppa vapensmuggling.
Landminor ett hot mot civilbefolkningen i Syrien Antagligen är anledningen istället att stoppa flyende människor som försöker ta sig över gränsen undan våldsamheterna. Jag hoppas verkligen inte att någon skadas av minorna, men det känns som att riskerna är väldigt stora för det just nu.
I dagsläget har 157 länder förbjudit personminor och Syrien är föga förvånande inte en av dem. Men det är viktigt att det internationella samfundet är tydligt med att inte bara fördöma våldet från Bashar al-Assads regim utan även användandet av minor.
Det kan inte finnas någon stat idag som saknar kännedom om hur personminor drabbar civilbefolkningen. Och ändå väljer man att placera ut dem. Det är inget annat än ytterligare ett bevis på en ren och skär grymhet som vi absolut inte kan acceptera.
Och hur hållbart är argumentet om vapensmuggling då? Jag tycker snarare problemet är att Ryssland inte verkar vilja ta sig i kragen och sluta beväpna regimen i Damaskus.
Och ni som beväpnat regimen fram tills EU:s vapenembargo inträdde liksom alla andra regimer som slagit ner sin befolknings krav på demokrati? Ni borde få en så ordentlig utskällning att öronen trillar av er.
Stöd Svenska Freds arbete, bli medlem här
En fyrbent dalahäst
2002 skrev vår dåvarande generalsekreterare Jens Petersson en debattartikel i Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat om att Finland borde ansluta sig till det internationella förbudet mot personminor.
Förutom debattartikeln (bifogad längst ner) skickades ett pressmeddenande till Försvarsministeriet, samt en... trebent dalahäst till ministern Jan-Erik Enestam liksom till ledamöterna i försvarsutskottet. Detta som påminnelse om att personminor lemlästar människor och att det faktiskt finns ett folkrättsligt verktyg för att avskaffa detta hemska vapen: Ottawakonventionen.
Finland har nämligen ända sedan 1997 då förbudet kom till inte velat ansluta sig till personminsförbudet. I skrivande stund är det drygt tre fjärdedelar av världens länder som anslutit sig, eller för att vara exakt: 156 st.
Härom dagen läste jag dock att Finland nu till sist har fattat beslutet om att avskaffa sina personminor och ansluta sig till förbudet. Detta är mycket välkommet. Grattis Finland! Och grattis till Finlands Fredsförbund!
Den finske utrikesministern Erkki Tuomioja kommenterar vikten av frivilligorganisationernas insats för minförbudet i ett pressmeddelande.
Jag blev också väldigt glad över att man inte tänker ersätta minorna med klustervapen. Jodå, jag satt själv vid klustervapenkonferensen i Dublin 2008 och hörde den finske diplomaten resa sig upp och säga till församlingen att de inte tänkte vara med om något klustervapenförbud eftersom de avsåg köpa in nya sådana när de ansluter sig till personminsförbudet. Denna idé ska man alltså nu ha lagt ner. Bra!
Det kan ju inte annat än innebära en fyrbent dalahäst. Och en glad sådan dessutom! Idag är det även World Humanitarian Day. Arbetet med att förbjuda, skrota och röja minor samt ge stöd till återuppbyggnad och överlevande är ett av många exempel på det viktiga humanitära arbete som utförs varje dag världen över.
Grattis Finland!
700 mil vägar i Sudan och Kongo röjdes från minor 2010
Idag är det International day for Mine Awareness and Assistance in Mine Action. Minor och andra explosiva lämningar från krig skördar tyvärr fortfarande nya offer varje år, de påverkar människors vardag och den långsiktiga samhällsekonomin. När barnen inte kan gå till skolan eller när åkermarken inte kan brukas får det långsiktigt negativa konsekvenser för hela samhället.
Då är det viktigt att komma ihåg de framgångar som vinns varje år. Man beräknar att 4000 människor drabbades av minor förra året. Det är en minskning med 75 procent jämför med 1997 då man beräknade att 26 000 människor fick sina liv förstörda av minor. Sakta men säke
Färre minor för varje år - fredsarbete ger resultat! rt blir drabbade områden röjda, familjer kan flytta tillbaka till sina hem och människors säkerhet förbättras.
Sedan problemet med personminor uppmärksammades, förbjöds, och den internationella kampanjen som initierades av organisationer ur civila samhället och fick Nobels fredspris för detta, har arbetet tagit en enorm fart.
Under förra året jobbade såväl drabbade länder, NGO:s och FN:s minröjningsorgan tillsammans i 40 länder för att röja drabbade områden, utbilda lokalbefolkningen i hur man undviker att skadas av minor, samt förstöra minlager. 1 miljon explosiva lämningar förstördes i Afghanistan förra året. Över 700 mil vägar öppnades och blev körbara igen i både Demokratiska republiken Kongo och Sudan. Nära 290 000 personer i Somalia fick utbildning om minor, dess risker och hur man undviker dem. I Irak röjdes 18.7 miljoner kvadratmeter mellan 2007-2010, vilket medförde att 1500 familjer kunde återvända till sina hem och 2400 barn kunde återgå till skolan.
Mycket återstår så klart att göra, FN uppskattar att man behöver 498 miljoner dollar för att utföra arbete i 29 länder under 2011. Men det är också viktigt att inte glömma bort framgångarna. Jag hoppas kunna rapportera om ett minst lika framgångsrikt minarbete nästa år vid den här tiden!
Mänskligheten i en liten ask
Då var det dags för ett tredje blogginlägg, den här gången från Karin. En otroligt fin beskrivning om varför den burmesiska demokratirörelsen är så oerhört viktigt att stödja!
Mänskligheten i en liten ask
.mellan.jpg "Flyktinglägret Maela camp")
Flyktinglägret Maela camp
Omgivningen är verkligen idyllisk. Böljande berg, grönskande kullar och palmer, palmer, palmer. När vi reser genom landskapet och svischar förbi motorcykelburen thaifamilj efter motorcykelburen thaifamilj är det som att befinna sig mitt i ett äventyr, en dröm. Verkligheten känns inte längre verklig.
Känslan av overklighet förstärks när vi kommer fram till resans mål, Maela camp nära den burmesiska gränsen. Här, mitt i den tropiska grönskan, bor cirka 50 000 människor tätt ihoptryckta; människor som har flytt Burma undan militärregimens attacker på de civila. Vissa har varit i lägret i 20 år, andra kommer och går beroende på hur situationen ser ut inne i Burma. Vissa föräldrar skickar sina barn till skolor i lägret, eftersom det inte finns någon möjlighet till skolgång på andra sidan gränsen, där en stor del av befolkningen lever som interna flyktingar.
Där, på andra sidan gränsen, har den burmesiska militärregimen länge förföljt de etniska minoriteterna; drivit människor från sina hem, bränt ner hus och byar, tvingat barn in i armén och män och kvinnor till arbete för militären. Även de olika etniska grupperna är beväpnade och det finns ett antal etniska arméer. Resultatet blir en omöjlig vardag för civilbefolkningen och runt 150 000 personer finns nu utspridda i sju flyktingläger längs den thailändska gränsen. Människorna är inte tillåtna att lämna lägren och till exempel jobba i närliggande byar, utan är helt beroende av NGOs verksamma i lägren för sin försörjning.
Som tydligt exempel på militärregimens brutalitet är de fyra män vi snabbt möter i ett handikappcenter, drivet av en baptistgrupp verksam i lägret. Alla männen är blinda och flera har bara kvar delar av sina armar. Deras skador har en sak gemensam – de har alla uppkommit efter att de har gått på landminor som militären placerat ut i deras byar hemma i Burma, medvetet planterade för att skada civila.
Som lika tydligt exempel på mänsklig glädje och överlevarförmåga är de uppspelta barn som vi möter några minuter från centret för de handikappade; de skriker, stojar och springer som barn gör mest, eller de ungdomar som hänger vid kiosken och på volleybollplanen. De röker, skrattar, pekar mot oss. Överlever. Bland Maela camps 50 000 invånare speglas mänsklighetens olika dimensioner; det som gör oss så hemska, och det som gör oss så fantastiska.
Fångad på väg till skolan
Idag är vi i Chiang Mai, en betydligt större stad än Mae Sot. Det är också färre posters, dekaler och caféer/restauranger som promotar Burmarörelsen.
Jag är nyss hemkommen från en träff med en representant för en ungdomsorganisation. Han berättar att han bestämde sig för att lämna sin by för när han var 17 för att inte behöva delta i tvångsarbete åt juntan. En stor väg skulle byggas från byn in mot en större stad och varje by på vägen tvingades till arbete. Med egna resurser och verktyg skulle alla tvingas att bygga vägar. Han vägrade och flydde istället.
Det är 13 år sedan. Han berättar också att på dessa 13 år har han pratat med sina förändrar två gånger - enda möjligheten var att de reste till Rangoon för att få tag på en telefon. Numera kan de höras oftare, men det är ändå ofattbart. Två gånger på 13 år!
Tidigare idag besökte vi också Human Rights Education Institute of Burma, HREIB, som bland annat arbetar med barnsoldater. Man uppskattar att det finns omkring 70 000 barnsoldater i Burma, trots att regimen på pappret förbjudit det. Barnen tvingas ljuga om sin ålder, rekryteras med tvångsmedel för att bära de vuxnas packning, sköta marktjänstgöringen eller som soldater i strid.
HREIB rapporterar bland annat om hur vägen till skolan mycket väl kan vara din tvångsport in i soldatyrket. Skolan i sig själv kan också ockuperas av juntans soldater och användas som bas för sin verksamhet.
Eller så bränner de istället ner skolan och minerar området runtomkring.
Fullständigt galet.
