Egypten vill åtala demokratiaktivister
Egyptens militärråd vill åtala 40 personer aktiva i människorättsorganisationer. Det gäller bland annat att de ska ha deltagit i protesterna mot militärrådet och för "utländsk påverkan" eftersom de ska ha tagit emot finansiering från utlandet.
Det här är rent absurt, ja jag vet inte annars vad jag ska kalla det. Jag tänker på de samarbeten med organisationer i andra länder som vi i Svenska Freds har. Bara själva tanken på att de skulle åtalas för sitt engagemang känns så främmande, men jag är samtidigt medveten om att det är en realitet som alltid finns där. Och jag önskar så klart att det aldrig inträffar.
Det är uppenbart att det egyptiska militärrådet försöker klamra sig fast vid makten och att det sken av att vilja flytta fram demokratin blir så uppenbart lätt att genomskåda när sådant här inträffar. Det är som att man inte ens är i närheten av att förstå att det är just sådant som anses legitimt i en demokrati. Man ska få lov att granska makten, det är det hela tanken om ett civilt samhället bygger på.
De löften om förbättringar som utfästs har inte hållits. Det är i många avseenden sämre idag än under Mubaraks tid. 13 personer har dömts till döden och 12 000 personer ställts inför rätta i militära domstolar sedan det militära rådet tog över makten.
Att engagera sig för demokratiseringen i Egypten innebär att du ställs inför flera hot och repressalier. Detta har inte minst de egyptiska kvinnorna som sida vid sida med männen gått i demonstrationstågen fått erfara. Flertalet berättar om hur militären begått sexuella övergrepp mot dem. Allt i syfte att trycka ner dem och ta ifrån dem deras värdighet som rättmätiga demonstranter som ställer krav på demokratisering.
Uniting for Peace
Det bara föll över mig igår morse. Känslan av ilska och uppgivenhet, men framför allt: desperationen och ledsamheten. Vi står helt handfallna inför läget i Syrien.
Protests by Syrians in Cairo and Egyptians against Bashar al-Assad and his regime in Syria. Photo: Lorenz Khazaleh
I 11 månader har människor i Syrien kämpat mot Bashar al-Assad och hans trogna. Inom FN-systemet har diplomatin kämpat mot Kina och Ryssland. Ingen av kamperna har gett resultat hittills.
Så många som 7000 personer rapporteras ha dött sedan upproret började för snart ett år sedan. Jag förstår att syrierna är besvikna på omvärlden och inte minst på det ryska och kinesiska FN-vetot.
Om man som land (läs främst Ryssland) nu skulle vara angelägen om att hindra Nato eller andra aktörer från att, utan FN-mandat i ryggen, intervenera i andra länder bör man rimligen själv träda fram som ett ansvarsfullt land och inte blockera de resolutioner om fredliga lösningar som läggs fram i säkerhetsrådet.
Jag har i skrivande stund svårt att se att säkerhetsrådet kommer att vara en framkomlig väg. Men det finns en annan möjlighet och det är att gå till generalförsamlingen.
Det borde skyndsamt övervägas att aktivera "Uniting for peace" och att generalförsamlingen samlas i en sk "emergency special session" för att ge rekommendationer åt hur världssamfundet bör eller ska agera. Säkerhetsrådet är just nu lamslaget och tar inte sitt ansvar för situationen i Syrien. Det är den lösning som rör sig i mitt huvud just nu. Någon som har andra tankar?
Bashar al-Assad måste avgå och lämna ifrån sig makten i en fredlig transition. Detta måste vara det tydliga budskapet från omvärlden.
Ni som har Twitter: här kan man följa SyrienNyheter som rapporterar löpande om vad som händer inne i landet.
Bra att fredspriset granskas
Nobels fredspris ska granskas, läser jag på Sydsvenskans hemsida. Jag tycker det är bra. Det är ofrånkomligen så att det alltid finns olika åsikter om vem som är värd ett pris och jag håller själv med om att Nobelkommittén inte alltid träffat rätt, exempelvis genom valet av Barack Obama.
I det här fallet har frågan anmälts till Länsstyrelsen i Stockholm för prövning. Det är onekligen inte så lätt att tolka ett testamente som är daterat 27 november 1895.
I testamentet står det att fredspriset ska gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."
Jag är inte historiker men inbillar mig å ena sidan att t ex "verka för folkens förbrödrande" kunde tolkas på olika sätt även när det skrevs. Å andra sidan fanns det enligt juristprofessorn Fredrik Heffermehl, den som anmält saken till Länsstyrelsen, en tradition de första åren av att ge det till fredsförfäktare som gjort direkta insatser för freden, för nedrustning och för avskaffande av militär styrka.
Numera ges priset oftast ("från 1945 och framåt") till personer som inte har någon verksamhet i fredsarbete utan istället till försvarsvänner och Natoivrare, menar Heffermehl. Detta ska till stor del bero på att det är fel personer som sitter i Nobelkommittén.
Jag tror också att Nobelkommitténs sammansättning påverkar valen de gör. Men jag instämmer inte helt i Heffermehls kritik. Jag tycker till exempel att det redan från början har saknats ett gräsrots- liksom genusperspektiv.
Men nu ska alltså Nobelkommittén få svara Länsstyrelsen hur de ser på föreskrifterna. Jag ser fram emot att läsa det!
Så mycket erfarenhet och kamp!
Women power: Tawakkol Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf - Nobels fredspristagare 2011
Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee heter årets fredspristagare 2011. I helgen tog de emot sina pris i Oslo och jag har ännu inte hunnit titta på ceremonin och talen. Men alla jag pratat med säger att de var fantastiska alla tre.
Och jag tror dem. I dag fick jag förmånen att få lyssna på dem på Utrikespolitska Institutet där de tillsammans med Kvinna till Kvinna, Sida, Folke Bernadotteakademin, och Idea arrangerat ett samtal med fredspristagarna.
Bara att få chansen att få sitta i samma rum som dessa tre personer är något jag sent kommer att glömma. Alla tre har de sina unika berättelser om hur de kämpat och fortsätter sin kamp för fredliga förändringar.
Ellen Johnson Sirleaf berättade om hur hon började sitt arbete i Liberia för många många år sedan och hur kvinnorörelsen i Liberia var den som avsatte tyrannen Charles Taylor. Hon pratade också om hur viktigt det är för biståndsaktörer att lyssna mer på de lokala rösterna eftersom det är där erfarenheten av vad som behövs finns. Bakom henne på väggen projicerades ett svartvitt foto på en ung Ellen Johnson Sirleaf som nyss är utsläppt från fängelset och sträcker upp en segerviss hand i luften.
Leymah Gbowee pratade också länge om vikten för biståndsaktörer att lyssna på gräsrotsorganisationernas behov och erfarenheter i konfliktområden snarare än att snegla på sina egna fina policies och politiskt korrekta strategidokument. Hon berättar vidare hur de la sin strategi kring protesterna utifrån var människor befann sig; på marknader, i moskéerna, i kyrkorna. Kvinnorörelsen i Liberia är snabb på att mobilisera, säger hon. Det är vi som lagt grunden för försoningsarbetet och såg till så att fredsförhandlingarna kom på plats. Vi vet mycket i civila samhället, forstätter hon. Det må vara så vi inte vet hur man använder en RPG eller en AK47:a, eller de flesta av oss i alla fall, men vi vet hur man skapar fred.
Efter Leymah Gbowee var det Tawakkol Karmans tur att få prata. Hon berättar om hur hon satt i sitt tält på torget i Sanaa som vanligt och jobbade på sin laptop när en vän från BBC ringde och gratulerade henne. "Grattis till vad? svarade jag" Sen fick jag höra att jag fått Nobels fredspris och blev så glad!
Därefter gled samtalet med Tawakkol Karman och frågorna till henne in på att handla om islam som ett problem för fred och demokrati. Antagligen van med liknande frågor svarade Tawakkol Karman diplomatiskt på dessa och hade flera utläggningar om hur religionen är en privatsak och att diktatorer utnyttjat den i sina egna syften. Det kom frågor av typen "men vad kommer hända nu då efter att diktatorerna är borta och extremisterna kommer fram?" Tawakkol Karman svarade lugnt och sansat att vi inte skulle vara rädda. Hon lever själv under dödshot men är övertygad om att det är demokratin som är det rätta verktyget att stoppa extremisterna med.
Frågorna av samma karaktär fortsatte. Jag sjönk längre och längre ner i min stol. Jag var så uppriktigt ledsen. Jag skämdes något så otroligt. Och jag ville bara resa mig upp och säga ifrån. "Hej och välkomna till landet Sverige. Alltså vi brukar kalla oss för världens mest jämställda land men vi kämpar fortfarande med vår fortbildning kring muslimer och det går inte så bra. Vi är rätt så trögrörliga här som ni ser när det gäller att se mänskliga rättigheter som gällande för alla, eller nej förresten, på ett seminarium nyss sa ju vår integrationsminister att vi skulle jobba imperialistiskt med mänskliga rättigheter, men jag hoppas att det bara var en hemskt dålig felsägning. Men tack för att du är så förstående. Vi lär oss nog också med tiden."
Här sitter alltså en kvinna som bott i ett tält i Sanaa medan blodet i inbördeskriget runnit runt omkring henne och lever under ständigt dödshot. Hon har drivit en kamp mot regimen i Jemen med fredliga medel under flera år och tagit en ledande position i samhället för inte minst kvinnors rättigheter. Hon har fått Nobels fredspris 2011 för sina förtjänster. Allt detta verkade vissa i salen helt ha missat.
Då tog hon själva till orda, uppenbarligen och rätteligen arg och undrade varför det bara var hon av de tre fredspristagarna som skulle ställas till svars med sådana typer av frågor? Varför blir inte jag sedd som en jämlik människa som de andra? sa hon skarpt. Då applåderade publiken. Och några tidigare frågeställare skruvade ganska nervöst på sig.
Det är inte människor som Tawakkol Karman som ska ställas till svars för vad diktatorer och extremister gör. Det är de länder och regimer som understödjer dessa som ska vara svaret skyldiga. Leymah Gbowee hoppade in i samtalet och ställde frågan till publiken "Under arabiska våren hejade hela det internationella samfundet på kvinnorna och engagemanget för demokratin i sina länder. Men nu, nu när de förnekats rättigheter, förnekats demonstrera efter regimernas fall, var är ni nu? Har vi hört det internationella samfundet fördöma de som inskränker kvinnornas kamp? Nej det har vi inte!".
Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men jag lämnar det till ett annat blogginlägg. Just nu vill jag bara säga att det är tre fantastiska fredspristagare år 2011 som alla gör ett enastående arbete. Missa inte att se sändningen från samtalet idag, det kommer antagligen sändas på SVT i mellandagarna. Då kan ni också höra Tawakkol Karman annonsera sin kandidatur i det kommande presidentvalet i Jemen!
En av få aktörer i Sverige
Strax ska jag gå till Utrikespolitiska institutet och lyssna på tre framstående kvinnor: Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee, Nobels fredspristagare 2011. Jag är jätteglad över att få möjligheten att lyssna på deras erfarenheter av fredsarbete.
Jag tror inte det är så många som vet i dag att en av Svenska Freds grundare, KP Arnoldson, fick Nobels fredspris 1908. Svenska Freds var drivande vid bildandet av Internationella Fredsbyrån, IPB, som fick fredspriset 1910. Vi var också den svenska organisation som initierade kampanjen mot personminor i Sverige eftersom vi ingår i den internationella organisationen ICBL, som fick Nobels fredspris 1997.
Det här årets fredspris går till gräsrotsaktivister och en president som kom till makten med ett starkt mandat från lokalt fredsarbete. Jag hoppas på att få höra mycket om detta i deras anföranden.
Vem är i vägen för vem?
På flera ställen i landet vill Försvarsmakten stoppa utbyggnaden av vindkraftverk. I några fall har man gått så långt att man vill riva dem. Som senaste exempel kom i morse ett inslag på radion om att nu är det i Uddevalla som de anses ställa till problem för flygsäkerheten för Jas Gripen.
För det första måste jag då säga: se upp vindkraftsföretag i Thailand, Sydafrika, Ungern, Tjeckien, Nederländerna, Danmark, Brasilien, vilka är exempel på länder som köpt eller funderar på att köpa Jas Gripen.
För det andra: om nu vindkraftverk stör stridsflygen kanske vi ska satsa på ännu fler? Tänk vilket bra försvar gentemot andra länders invasioner som ligger runt hörnet och lurar. Vi skulle inte bara vara säkrade mot ett väpnat luftanfall, vi skulle också t-j-ä-n-a på det. Både ekonomiskt, energimässigt och ur miljösynpunkt. Jag föreslår att vi inleder utbyggnaden på Gotland omedelbart, så kan Jan Björklund, Björn von Sydow mfl sova gott om nätterna.
Ja, nu ironiserar jag en smula. Men inte så mycket.
I försvarsberedningens rapport från 2007 enades samtliga dåvarande riksdagspartier om att klimatförändringarna var det största hotet mot Sverige.
I ljuset av vad som kommit fram kring vindkraftverken kan jag inte annat än konstatera att försvarsmakten inte bara är det sämsta verktyget för att bemöta klimatförändringarna och de säkerhetsproblem som kan uppstå.
Man är ju själv en del av hotet.
Don Quixote by Peter Nicholson
Ett erkännande för kvinnors självklara roll i fredsarbetet
Årets Nobelpristagare i fred heter Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.
Jag blev jätteglad över valet av fredspristagare. Trots att det är självklart för många är det en lång väg kvar innan kvinnors bidrag och självklara medverkan i arbetet för fred accepteras av alla. Nobels fredspris är ett erkännande för Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans insats för freden. Men det är också ett erkännande för alla kvinnor som arbetat i skymundan, som fått meddelandet att de inte är välkomna på förhandlingsmöten och som stängs ute från formandet av sina samhällen.
I Liberia var det tack vare kvinno- och fredsrörelsen som det kriget upphörde. Man tvingade helt enkelt de stridande parterna, däribland Charles Taylor, till förhandlingsbordet och vägrade (bokstavligen!) att flytta på sig utanför förhandlingsrummet förrän parterna enats om en lösning. Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee har varit och är avgörande personer för demokratin och freden i Liberia.
Tawakkul Karman från Jemen är en av de som tagit ledningen i protesterna mot den sittande regimen. Jag är jätteglad för att hennes viktiga arbete nu lyfts fram. Det behövs aktivister i sociala media som kan rapportera och skriva om vad som händer, liksom inspirera andra att också delta i samhällsförändringen. Jemen är ett land som står på randen till inbördeskrig. Vi skrev om detta alldeles nyligen. Fredspriset innebär förhoppningsvis också att landet blir mer synligt i media och press sätts på att förhandla fram en övergång till fred och demokrati.
Någon frågade mig om det här bidrog till att återupprätta fredsprisets anseende. Den frågan är väldigt viktig. Men den gör mig också riktigt irriterad. Det är väl ändå inte så att kvinnorna ska vara alibin för tidigare dumdristiga val av pristagare? Eller att göra ett politiskt korrekt val efter två kontroversiella? Det finns så klart en risk att Nobelkommittén resonerat så, men det är deras problem. Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman är i egenskap av sina egna bedrifter välförtjänta fredspristagare.
Jag tänker också på att det idag är tio år sedan kriget i Afghanistan började. Jag är helt övertygad om att det är nödvändigt att förhandla fram en fred istället för att kriga fram den.
MEN: låt Nobels fredspris 2011 vara en tydlig markering för kvinnors självskrivna närvaro i fredsförhandlingarna även i Afghanistan liksom andra krigsdrabbade länder.
... och Nobels fredspris går i år till
På fredag kl 11 står jag som klistrad vid sändningen från Oslo. Nobelpriset i fred måste vara det som det spekuleras och tycks till om mest av alla både innan och efter tillkännagivandet. Och jag vet att telefonen kommer att ringa femton sekunder efter att vinnaren lästs upp av Thorbjörn Jagland och jag ska säga vad vi tycker om vinnaren. Fredspriset är ett av de tillfällen under året vi garanterat kan räkna med att bli uppringda, men som är svårast av allt att förbereda sig på.
I Nobels testamente står det att fredspriset ska gå till en den ”som under föregående år har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Jag tycker det är viktigt att visa på hur människor tillsammans kan föregå med banbrytande exempel för att skapa fred, liksom att visa på att gemensamt kan man göra en betydande skillnad. Visst finns det alternativ till fortsatta krig och konflikter!
Därför har ger jag utan inbördes rangordning fem exempel på organisationer eller personer som jag tycker borde få Nobels fredspris 2011.
Fredsbyarna i Colombia: San José de Apartadó bildades i mars 1997 och är
San José de Apartadó - fredsby i Colombia. Foto: Silvia Andrea Moreno en colombiansk fredsby som deklarerat att man inte deltar i den väpnade konflikten. I gengäld kräver de att parterna i konflikten respekterar deras beslut och håller sig borta från fredsbyn. Idag har så många som ett femtiotal byar följt samma exempel och utropat sig till fredsbyar. Deras ställningstagande uppfattas dock som oerhört kontroversiellt av parterna i konflikten och de lever under ständiga hot.
The Parents Circle: Bildades 1995 och är en organisation bestående av hälften israeliska och hälften palestinska familjer som alla har förlorat en närstående familjemedlem i konflikten. Hundratals familjer har bestämt sig att mötas och försonas själva och skapa fred sinsemellan underifrån i det lilla istället för att vänta på freden uppifrån mellan politiker som aldrig verkar komma. De är visar på goda exempel att människor kan sluta fred med varandra mot alla odds.
Aminatou Haidar: västsaharisk människorättsaktivist som kämpar mot den marockanska ockupationen och för Västsaharas självständighet. Hon har fängslats för sitt arbete och utsatts för repressioner av den marockanska staten. Hungerstrejker och fredliga demonstrationer har varit ledstjärnor i hennes kamp. Hon sitter idag i husarrest i sin hemstad El Aáiun.
CPAU: Cooperation for peace and unity är en afghansk fredsorganisation som på gräsrotsnivå engagerar byar kring fredlig konflikthantering och dialog. De stödjer och bygger upp lokala råd och kommittéer som verkar för fredlig konflikthantering på gräsrotsnivå. CPAU är ett jätteviktigt exempel att lyfta fram eftersom det mesta man hör om Afghanistan är om krig och elände. De bildades 1996.
Tjetjeniens mödrar: Tjetjeniens Mödrar arbetar med människorättsfrågor i Tjetjenien. Organisationen bildades 1995 av släktingar och nära anhöriga till spårlöst försvunna under krigen i Tjetjenien. Mer än 300 spårlöst försvunna har identifierats och hundratals familjer har fått juridisk hjälp kring hur de ska gå tillväga för att nå rättvisa för de övergrepp de utsatts för. Många familjer har fått hjälp att driva sin sak till Europadomstolen för mänskliga rättigheter och väntar nu på att domstolen ska ge besked.
Syria!
Det har gått alltför lång tid sedan jag bloggade sist. Men nu måste jag skriva om Syrien.
I vintras gladdes vi alla åt händelseutvecklingen i Egypten och Tunisien när modiga människor tillsammans avsatte de regimer som under decennier hindrat samhällena från att utvecklas och befolkningen från att fritt uttrycka sina åsikter.
I Syrien har kraven på förändring och demokrati rests sedan mars och vuxit för varje vecka. Men presidenten Bashar al-Assad verkar tycka att han kan fortsätta sina brutala militära insatser mot sin egen befolkning. Dessa måste få ett omedelbart stopp. Jag hoppas också att FN, liksom i Libyen, hänskjuter frågan till Internationella brottmålsdomstolen ICC för att rättvisa ska kunna skipas. Det är inte kraven på reformer, mänskliga rättigheter och demokrati som är olagliga, utan al-Assads respons på de politiska kraven från befolkningen.
Nyligen läste jag i DN om att Ryssland tänker fortsätta sina vapenleveranser till den syriska regimen.
Som motivering anger det största vapenföretaget i Ryssland att man söker kompensation för de uteblivna affärerna med bl a Libyen sedan vapenembargot inträdde. Helt ofattbart! Se även Reuters.
Det är viktigt att vi som kan visar att vi stödjer demonstranterna i Syrien. Enligt finska YLE krävde Barack Obama alldeles nyss Assads avgång. Jag hoppas att EU också snart kan skärpa tonen gentemot Syrien.
Amnesty har just nu en kampanj man kan delta i genom att bland annat ladda upp sitt foto med en skylt det står "Syria" på. Bilderna kommer sedan att överlämnas till ambassaden i Stockholm. Jag laddade nyss upp den här bilden.
Ta ställning för Syrien!
Kampanjen pågår till och med den 31 augusti. Du kan också vara med och ladda upp din bild, skriva under ett vädjande och dela aktionen vidare genom att klicka här.
På besök hos fredsaktivister i Södra Kaukasien
Svenska Freds medarbetare Björn har varit på resa genom ett område fullt av vacker natur och gästvänliga människor, men också spänningar, olösta konflikter och hundratusentals flyktingar. Här kommer en reseskildring av ett av hans många möten i Söda Kaukasien!
"Idag befinner jag mig i Zugdidi i Georgien, 8 km från gränsen till Abchazien. Allt verkar lugnt och avslappnat, i sommarhettan promenerar människorna sakta genom parken eller dricker vin i sina trädgårdar. Jag går förbi stadens marknad, vattenmeloner säljs i stora mängder för en billig peng och små tanter handlar saftiga tomater och gurkor. Men så visas jag in genom en port och upp för en trappa, och får se en skrämmande lång korridor. Det är fuktigt och droppar fortfarande efter gårdagens regn. 
Kompakt boende i Zugdidi, Georgien
Jag möts av trötta blickar, ledsna ansikten och klagande tal. I denna tidigare tomma fabrikslokal har man byggt in små rum och lägenheter, med spånskivor och annat löst material som väggar och tak. Detta är ett av de många så kallade ”kompakta boenden”, tillfälliga bostäder för människor som flytt eller tvingats från sina hem på grund av oroligheterna på andra sidan gränsen.
Det finns mycket att berätta om Södra Kaukasien, ett område inklämt mellan Ryssland i norr, Turkiet och Iran i söder, mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Det är en smältdegel av massa olika folk, historiska stormakter och under de senaste 20 åren en skådeplats för flera fullskaliga krig och stora mänskliga lidanden.
I Georgien råder just nu oenighet kring områdena Abchazien och Sydossetien, senast i augusti 2008 pågick strider mellan ryska och georgiska trupper. Enligt vissa var det en rysk invasion och maktuppvisning, enligt andra en georgisk aggression och en befrielsekamp för delrepublikernas rättmätiga självständighet.
Mellan Armenien och Azerbajdzjan ligger regionen Nagorno-Karabakh, där det ändå sedan 1994 rått tillsvidare vapenstillestånd, utan minsta framsteg i sikte i förhandlingarna. Officiellt tillhör landområdet Azerbajdzjan, men det är helt och hållet kontrollerat av Armenien. Mellan azerbajdzjaner och armenier råder en hätsk stämning med propaganda och nidbilder, Azerbajdzjans auktoritära styre och pågående militära upprustning gör att många räds ett nytt snart krig i området.
Följderna för människorna boende i Södra Kaukasiens konfliktområden har varit fruktansvärda och katastrofala, med etniska utrensningar, städer tömda och hela folkslag bortjagade från sina hem. Det är svårt att exakt beräkna, men kanske en halv miljon azerbajdzjaner har tvingats lämna sina hem i Armenien och Nagorno-Karabach, och minst 250 000 georgier har fått fly i spåren av sitt lands konflikter.
Tillbaka nu i Zugdidi, här träffar jag två organisationer, Imedi och Avantgard, som på varsin sida av gränsen mellan Georgien och Abchazien arbetar för flyktingarnas rättigheter, att de ska få kunna resa till sina hembyar och släktingar utan att arresteras eller betala höga gränsavgifter. De verkar också för kvinnors rättigheter, deras skydd mot våld i hemmen och för deras deltagande i freds- och försoningsprocessen.
Imedi – IDP Women for Peace in Georgia
Runtom anordnas förtroendeskapande möten mellan abchazer och georgier, de får diskutera gemensamma ämnen och problem och får kurser i konfliktlösning. Allt för att i längden skapa goda relationer och vänskap folken emellan, för att förstöra fiendebilden och fördomarna, att de egentligen har fantastiskt mycket gemensamt.
Jag lämnar Zugdidi ändå med en ljusglimt av förhoppning. Det finns fortfarande många människor som lever under vidriga förhållanden, men så länge det finns aktivister och engagerade som fortsätter skapa fred i det lilla, då kommer folken bättre överens, och i längden kan allt bara bli bättre."
