Fredsarbete i medvind
För varje år som går växer insikten om att jag är ordförande för världens äldsta fredsförening. Det kan ibland ta ett tag innan det sjunker in och landar på riktigt.
Världens äldsta. Det är stort.
Jag har idag fått förtroendet att fortsätta med mitt fredsengagemang som ordförande för Svenska Freds i ett år till. Det är hedrande minst sagt. Men mest av allt är det väldigt roligt.
Jag har oerhört kompetenta kollegor i form av våra medlemmar och vårt kansli. Att vara ordförande för Svenska Freds är inte något ensamarbete om någon skulle tro det. Våra framgångar är resultatet av ett målmedvetet arbete från flera personer för att till exempel förbjuda klustervapen och minor eller som just nu, stoppa vapenexporten till diktaturer. På den senare punkten har vi såklart en del kvar att göra, men vi är på rätt väg.
Med tanke på hur liten organisation vi är blir jag själv mer och mer fascinerad över hur mycket vi faktiskt lyckas påverka politiskt. Detta helt utan någon pressekreterare, kommunikatör eller webbredaktör för att ta några exempel. Vi är ett litet kansli som vänder ut och in på varje krona och timme för att få ut så mycket bra verksamhet och politik som möjligt.
Jag skulle säga att många vindar blåser i Svenska Freds riktning just nu.
Vi syns oftare än på väldigt länge i massmedia. Vi har påbörjat en ny internationell inriktning och ska bland annat under året försöka konsolidera det påbörjade samarbetet med en afghansk fredsorganisation. Vi har också kommit igång med vårt insamlingsarbete och fokus på medlemsvärvning, vilket resulterat i större antal nya medlemmar jämfört med på flera år.
Självklart har vi också många hinder och utmaningar kvar att ta oss förbi. Men just nu sitter jag bara hemma i soffan och minns alla kära återseenden på helgens kongress med ett leende. Jag hoppas vi ses snart igen!
Och stort tack för det förtroende ni ger mig att leda Sveriges största och världens äldsta fredsförening!
Efter Osama bin Ladens död
Det har snart hunnit gå två dygn sedan jag hörde nyheten om att Osama bin Laden dödats i Pakistan. Det känns surrealistiskt på något sätt. Personen som varit så närvarande i en skepnad av en skugga de senaste tio åren är död. Jag kom på mig själv med att tänka att kriget mot terrorismen för länge sedan slutade att handla om Osama bin Laden. Det har fått sin egen logik och drivkraft - främst i form av vinnare inom vapenindustrin och inom extremistiska rörelser som kan peka på västs övergrepp och ointresse för deras livssituation och därigenom enkelt hitta sympatisörer. Likaså har det spridit sig en helt obefogad logik i att misstänka muslimer för att de är just muslimer.
Men Osama bin Laden är så klart inte borta. Han har redan en självklar plats i historieböckerna. Några kommer minnas honom som en hjälte, antagligen långt fler som den terrorist han var. Kvar kommer också kriget mot terrorismen finnas, och återberättas i storys om hur den amerikanska presidenten Bush och därefter Obama jagade honom med ljus och lykta med alla till buds stående medel. Att han nu inte ställs inför rätta är ett nederlag för den demokratiska rättsstaten.
Att döda oskyldiga människor för att nå fram med en politisk agenda är inget annat än fegt och totalt oförsvarbart. Men skevheten i var vi lägger vår uppmärksamhet och hur händelser återberättas är starkt präglade av en västerländsk manlig kvasireligiös diskurs. Därigenom bibehåller vi den ojämlikhet som jag tror gör många besvikna på den fria världen.
Jag har sett flera debattörer som tar Bin Ladens död som intäkt för att demokratin måste försvaras med militära medel. Det är ett fult härskarknep som faktiskt inte säger så mycket om vad personen själv bygger sina argument på, utan snarare riktar tillbaka en fördummande fråga till de som ifrågasatt metoderna och medlen som använts för att bekämpa terrorism.
Låt mig bara säga följande. USA har ensamt stått för 50% av världens militära utgifter det senaste decenniet, plus minus någon procent. Det stoppade inte attackerna på World Trade Center. Inskräkningar i demokratin och friheten har motiverats med att det behövs för att bekämpa terrorn. Knappast logiskt. Snarare är det en del av problemet. Det finns fler terrorister idag än tidigare. Och som en konsekvens av hela kriget mot terrorn ser vi en ökad fientlighet mot muslimer i samhället.
Argumentet om att man behöver försvara demokratin med militära medel missar också helt att svara på frågan - vilket försvar då? Räcker det då kanske med ett i stil med Vatikanstatens lilla lättbeväpnade schweizergarde? Nej, självfallet inte. Vad man menar är att så mycket pengar som möjligt måste investeras i militär avskräckning (på Gotland?) på bekostnad av utveckling, samarbeten och skapande av gemensamt förtroende.
Förespråkarna för militära lösningar och miljardinvesteringar i militär säkerhet har kunnat vädra morgonluft i ett decennium nu. Men man får den formen av säkerhet man betalar för. Unilateralism, obefintlig respekt för samarbete, mänskliga rättigheter och folkrätt har sitt pris.
Åren av krig, övervakningslagar, dödade människor, inskränkningar i både människors medvetande och rättigheter kan inte ha varit värt det för en enda mans huvud. Ge mig ett enda vettigt argument som säger att det var värt det.
