mars 2011

Timmarna efter det stora jordskalvet som inträffade i Shahn state i Burma landade det sista blogginlägget från norra Thailand. Så här summerar Christoffer de sista dagarna tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen för den här omgången:

Så har även den andra omgången av seminarier genomförts tillsammans med delar av den burmesiska demokratirörelsen här vid thai-burmesiska gränsen. Vi är naturligtvis glada och trötta, men samtidigt oerhört stimulerade inför fortsättningen av detta spännande samarbete. Vi tror att något gott har inletts och att det finns många möjligheter framöver. Många av deltagarna uttryckte sin uppskattning och efterfrågade en fortsättning.

Under den sista seminariedagen inträffade något mycket lustigt och samtidigt väldigt symboliskt. En av deltagarna som var tvungen att lämna lite tidigare råkade ta på sig den indiske föreläsarens snarlika skor när han gick iväg. Detta upptäcktes inte förrän vår indiska vän skulle finna sina skor när seminariet var slut och den ofrivillige ’skotjuven’ redan hade hunnit halvvägs till Bangkok. Det skrattades gott senare på kvällen när vi försökte koordinera återlämnandet och byta tillbaka skorna till dess rättmätiga ägare. Skorna skulle sändas via buss från Bangkok till Chaing Mai, samt lämnas på flygplatsen för utbyte!

Men att ’vandra i någon annans skor’ är samtidigt kanske det bästa och viktigaste man kan göra för att försöka förstå andra människors livsöden och situationer. Partnerskap inom utvecklingssamarbeten mellan människor och organisationer från olika länder handlar väldigt mycket om att utbyta erfarenheter med varandra, lära sig av varandra och att se saker från ett annat perspektiv och därmed kunna växa och utvecklas tillsammans. Under dessa dagar har vi fått en liten inblick i den burmesiska demokratirörelsens utmaningar och möjligheter - vi fick så att säga låna deras skor och vandra i deras fotspår för ett kort tag.

Under ett oerhört gripande möte hos föreningen för politiska fångar i Burma, AAPP, fick vi även bokstavligen sätta på oss fotbojorna som de politiska fångarna tvingas bära, liksom se hur den avskyvärda fängelsecellen såg ut i en utställningslokal som illustrerade detta mycket väl. Vi träffade Min Min som själv suttit i fängelse fem år i Burma, för att han på universitetet bildade en studentförening. Precis som alla andra politiska fångar torterades han och tvingades genomlida en oerhört inhuman behandling i fängelset, som strider mot en rad olika mänskliga rättigheter. 

Trots det var han delvis tacksam för åren i fängelse. ”Där fick jag en chans att lära mig engelska, då en professor i engelska satt där samtidigt”, berättade han med ett brett leende. ”Dessutom får jag nu jobba med det jag gör och resa till andra länder i världen, det skulle jag aldrig fått göra annars.” 

Även om man kan tycka att det är en absurd slutsats att dra efter att ha suttit i fängelse för ogiltiga skäl, så visar det på en viktig sak. Att militärjuntan inte lyckats knäcka honom som person. Och så länge som sådana som Min Min inte ger upp, kan inte vi göra det heller

Så nära men ändå så långt borta

Här kommer rapport nummer två från Christoffer i Thailand:

SSR-seminarium med burmesiska demokratirörelsen Så var den första omgången över av seminarier tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen vid den thai-burmesiska gränsen. Det känns overkligt. I tre dagar har vi diskuterat säkerhetssektorreform för ett framtida demokratiskt Burma. Deltagarna hävdar att det är första gången denna fråga lyfts på allvar och vi är naturligtvis stolta att få vara med om detta. Fokus har inledningsvis varit mestadels på den demokratiska kontrollen över militären och hur detta kan säkerställas inom framtida konstitutioner, regelverk och strukturer. 

Även om det har varit intressanta diskussioner så blir det en lätt absurd känsla att diskutera dessa lite teoretiska ämnen, samtidigt som verkligheten ser så annorlunda ut där borta över gränsen i Burma. Där råder det inbördeskrig och militärjuntan styr landet med en järnhand. Detta påmindes man om under seminariets kafferaster och vid luncher, då man fick en chans att tala lite mer personligt med några av deltagarna. Alla har de en personlig berättelse, någon tragisk upplevelse från kriget och bär på hemska minnen. Ändå ler de glatt och kämpar vidare, de har inte långt till ett skratt och de har verkligen en härlig humor. Otroligt!

Demokratirörelsen i Burma har verkligen stora utmaningar framför sig. Samtidigt har de hållit på i många år, med många olika processer och försökt många olika vägar framåt. Visst behöver oppositionen med alla de olika etniska grupperna ena sig för att bättre kunna nå sina mål, men samtidigt får man inte skifta fokus från grundproblemet vilket är den avskyvärda militärjuntans styre. Det är den som måste upphöra. ’Men vi vill inte byta regimen mot en annan diktatur, vi vill vara den sista burmesiska generationen att slåss för vår frihet’, sade en av deltagarna under smeknamnet ’K2’ klokt.

’K2’ tillade också att han inte tror på en väpnad seger över militärjuntan, trots att han tidigare deltagit i den väpnade kampen, ’den enda verkliga segern kommer från en icke-våldskamp, här har vi ett vapen som juntan inte har’, sade han inspirerad av Gene Sharps teorier. ’Vi måste mobilisera majoriteten av folket, samt nå fram till och omvända de lägre rankade inom militären’. Jag undrade om munkarnas demonstration som slogs ner hårt av militären för några år sedan avskräcker, men ’K2’ kontrade snabbt med att ’fredliga demonstrationer enbart är ett verktyg av alla icke-våldsmetoder, det finns 197 ytterligare'.

När diktaturer faller i Mellanöstern och demokratirevolutioner sker i andra länder, hoppas jag innerligt att även att det burmesiska folket ska få uppleva sin frihet någon dag. Det är de sannerligen värda. Vi måste göra allt i vår makt för att stödja denna kamp för fred och frihet!

K2

Jublet i Benghazi som strömmar ut på Al Jazeera är obeskrivbart. JagFree Libya student chain förstår deras glädje. Omvärlden har inte vänt dem ryggen. Jag skäms dock för att det tagit sådan tid. Khadaffi har kunnat regera som en paraniod despot med den fria världens goda minne under åratal. Först i isolering, sedan i vänskapliga förbindelser kring samarbete för att hindra flyktingströmmar till Europa.

Khadaffi har hotat med Al Qaida-kortet, flyktinginvasioner, att Libyen kommer bli tokigt på omvärlden... Mannen är galen. Jag är glad över att vi har fått ett beslut som möjliggör ett ingripande för att stoppa ett potentiellt blodbad. Jag hoppas bara att det inte kommer för sent.

Självklart hade vi alla önskat att det hade gått att lösa med fredliga medel. Jag är den förste att kritisera omvärldens flathet gentemot Khadaffiregimen fram till vägs ände. Varför lät man det gå så långt innan man införde sanktioner, gjorde politiska uttalanden och frös regimens tillgångar? Det förtryck och massaker av sin egen befolkning vi bevittnat är avskyvärd.

Hade resten av världen tydligt tagit ställning för demokratirörelsens sida är jag säker på att Khadaffi inte hade haft möjlighet att lika enkelt meja ner demokratikäpmarna i by efter by. Med krigsmateriel från både Ryssland, USA och flertalet EU-länder. 

Men nu blev det inte så. Det går inte att skruva tillbaka tiden. Vi kan inte backa bandet. Vi står inför fullbordat faktum och måste agera för att skydda en utsatt civilbefolkning. Det har vi en gemensam skyldighet att göra. Jag ser en mängd potentiella problem även med en militär insats. Men, jag är rädd för att alternativet skulle vara ännu värre. 

Däremot måste det omedelbart till en helomsvängning när det gäller internationell politik. Lägg nu ner det där med att stödja diktatorer och beväpna förtryckande regimer. Det är en totalt ohållbar strategi i längden som inte gagnar någon. Det skapar besvikna befolkningar på omvärldens brist på tydligt stöd. Och det medför att fundamentalistiska rörelser får rätt när de säger att omvärlden inte bryr sig.

Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

Se även tidigare uttalande om Libyen.