Samtalskakan i Stockholm City
Från Stockholm City 24/3 2011:
"Veckans pris för bästa domänkapning går till Svenska Freds som sedan maj förra året har ockuperat forsvarsexportmyndigheten.se. Detta har myndigheten med samma namn börjat bry sig om lagom till att man hamnat i rampljuset i och med diverse svensk vapenexport till tveksamma länder. Ni vet, men uttalanden likt "vi kan väl inte hjälpa om svenska vapen hamnar i olämpliga händer". Nu har de lämnat in en ansökan om tvistlösning och hoppas bli tilldömda domänen eftersom den är registrerad i "ond tro". Ont och gott. Svårt med begreppen i dessa dagar"
33 procent vapenskrammel i samtalskakan
Se även den här artikeln i Fokus. "Svenska politiker spelar mer ovetande om vapenexporten än vad de egentligen är" lyder ingressen. Läs artikeln som handlar om vapenexport till diktaturer och hur politiker kan trassla sig ur sitt ansvar gång på gång.
Därför är det tur att Svenska Freds inom kort drar igång en kampanj för att få in ett demokratikriterium i regelverket, så att krigsmaterielexport till diktaturer omöjliggörs.
Att vandra i någon annans skor
Timmarna efter det stora jordskalvet som inträffade i Shahn state i Burma landade det sista blogginlägget från norra Thailand. Så här summerar Christoffer de sista dagarna tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen för den här omgången:
Så har även den andra omgången av seminarier genomförts tillsammans med delar av den burmesiska demokratirörelsen här vid thai-burmesiska gränsen. Vi är naturligtvis glada och trötta, men samtidigt oerhört stimulerade inför fortsättningen av detta spännande samarbete. Vi tror att något gott har inletts och att det finns många möjligheter framöver. Många av deltagarna uttryckte sin uppskattning och efterfrågade en fortsättning.
Under den sista seminariedagen inträffade något mycket lustigt och samtidigt väldigt symboliskt. En av deltagarna som var tvungen att lämna lite tidigare råkade ta på sig den indiske föreläsarens snarlika skor när han gick iväg. Detta upptäcktes inte förrän vår indiska vän skulle finna sina skor när seminariet var slut och den ofrivillige ’skotjuven’ redan hade hunnit halvvägs till Bangkok. Det skrattades gott senare på kvällen när vi försökte koordinera återlämnandet och byta tillbaka skorna till dess rättmätiga ägare. Skorna skulle sändas via buss från Bangkok till Chaing Mai, samt lämnas på flygplatsen för utbyte!
Men att ’vandra i någon annans skor’ är samtidigt kanske det bästa och viktigaste man kan göra för att försöka förstå andra människors livsöden och situationer. Partnerskap inom utvecklingssamarbeten mellan människor och organisationer från olika länder handlar väldigt mycket om att utbyta erfarenheter med varandra, lära sig av varandra och att se saker från ett annat perspektiv och därmed kunna växa och utvecklas tillsammans. Under dessa dagar har vi fått en liten inblick i den burmesiska demokratirörelsens utmaningar och möjligheter - vi fick så att säga låna deras skor och vandra i deras fotspår för ett kort tag.
Under ett oerhört gripande möte hos föreningen för politiska fångar i Burma, AAPP, fick vi även bokstavligen sätta på oss fotbojorna som de politiska fångarna tvingas bära, liksom se hur den avskyvärda fängelsecellen såg ut i en utställningslokal som illustrerade detta mycket väl. Vi träffade Min Min som själv suttit i fängelse fem år i Burma, för att han på universitetet bildade en studentförening. Precis som alla andra politiska fångar torterades han och tvingades genomlida en oerhört inhuman behandling i fängelset, som strider mot en rad olika mänskliga rättigheter.
Trots det var han delvis tacksam för åren i fängelse. ”Där fick jag en chans att lära mig engelska, då en professor i engelska satt där samtidigt”, berättade han med ett brett leende. ”Dessutom får jag nu jobba med det jag gör och resa till andra länder i världen, det skulle jag aldrig fått göra annars.”
Även om man kan tycka att det är en absurd slutsats att dra efter att ha suttit i fängelse för ogiltiga skäl, så visar det på en viktig sak. Att militärjuntan inte lyckats knäcka honom som person. Och så länge som sådana som Min Min inte ger upp, kan inte vi göra det heller
Så nära men ändå så långt borta
Mänskligheten i en liten ask
Då var det dags för ett tredje blogginlägg, den här gången från Karin. En otroligt fin beskrivning om varför den burmesiska demokratirörelsen är så oerhört viktigt att stödja!
Mänskligheten i en liten ask
Flyktinglägret Maela camp
Omgivningen är verkligen idyllisk. Böljande berg, grönskande kullar och palmer, palmer, palmer. När vi reser genom landskapet och svischar förbi motorcykelburen thaifamilj efter motorcykelburen thaifamilj är det som att befinna sig mitt i ett äventyr, en dröm. Verkligheten känns inte längre verklig.
Känslan av overklighet förstärks när vi kommer fram till resans mål, Maela camp nära den burmesiska gränsen. Här, mitt i den tropiska grönskan, bor cirka 50 000 människor tätt ihoptryckta; människor som har flytt Burma undan militärregimens attacker på de civila. Vissa har varit i lägret i 20 år, andra kommer och går beroende på hur situationen ser ut inne i Burma. Vissa föräldrar skickar sina barn till skolor i lägret, eftersom det inte finns någon möjlighet till skolgång på andra sidan gränsen, där en stor del av befolkningen lever som interna flyktingar.
Där, på andra sidan gränsen, har den burmesiska militärregimen länge förföljt de etniska minoriteterna; drivit människor från sina hem, bränt ner hus och byar, tvingat barn in i armén och män och kvinnor till arbete för militären. Även de olika etniska grupperna är beväpnade och det finns ett antal etniska arméer. Resultatet blir en omöjlig vardag för civilbefolkningen och runt 150 000 personer finns nu utspridda i sju flyktingläger längs den thailändska gränsen. Människorna är inte tillåtna att lämna lägren och till exempel jobba i närliggande byar, utan är helt beroende av NGOs verksamma i lägren för sin försörjning.

Som tydligt exempel på militärregimens brutalitet är de fyra män vi snabbt möter i ett handikappcenter, drivet av en baptistgrupp verksam i lägret. Alla männen är blinda och flera har bara kvar delar av sina armar. Deras skador har en sak gemensam – de har alla uppkommit efter att de har gått på landminor som militären placerat ut i deras byar hemma i Burma, medvetet planterade för att skada civila.
Som lika tydligt exempel på mänsklig glädje och överlevarförmåga är de uppspelta barn som vi möter några minuter från centret för de handikappade; de skriker, stojar och springer som barn gör mest, eller de ungdomar som hänger vid kiosken och på volleybollplanen. De röker, skrattar, pekar mot oss. Överlever. Bland Maela camps 50 000 invånare speglas mänsklighetens olika dimensioner; det som gör oss så hemska, och det som gör oss så fantastiska.
197 ytterligare metoder att använda
Här kommer rapport nummer två från Christoffer i Thailand:
SSR-seminarium med burmesiska demokratirörelsen Så var den första omgången över av seminarier tillsammans med den burmesiska demokratirörelsen vid den thai-burmesiska gränsen. Det känns overkligt. I tre dagar har vi diskuterat säkerhetssektorreform för ett framtida demokratiskt Burma. Deltagarna hävdar att det är första gången denna fråga lyfts på allvar och vi är naturligtvis stolta att få vara med om detta. Fokus har inledningsvis varit mestadels på den demokratiska kontrollen över militären och hur detta kan säkerställas inom framtida konstitutioner, regelverk och strukturer.
Även om det har varit intressanta diskussioner så blir det en lätt absurd känsla att diskutera dessa lite teoretiska ämnen, samtidigt som verkligheten ser så annorlunda ut där borta över gränsen i Burma. Där råder det inbördeskrig och militärjuntan styr landet med en järnhand. Detta påmindes man om under seminariets kafferaster och vid luncher, då man fick en chans att tala lite mer personligt med några av deltagarna. Alla har de en personlig berättelse, någon tragisk upplevelse från kriget och bär på hemska minnen. Ändå ler de glatt och kämpar vidare, de har inte långt till ett skratt och de har verkligen en härlig humor. Otroligt!
Demokratirörelsen i Burma har verkligen stora utmaningar framför sig. Samtidigt har de hållit på i många år, med många olika processer och försökt många olika vägar framåt. Visst behöver oppositionen med alla de olika etniska grupperna ena sig för att bättre kunna nå sina mål, men samtidigt får man inte skifta fokus från grundproblemet vilket är den avskyvärda militärjuntans styre. Det är den som måste upphöra. ’Men vi vill inte byta regimen mot en annan diktatur, vi vill vara den sista burmesiska generationen att slåss för vår frihet’, sade en av deltagarna under smeknamnet ’K2’ klokt.
’K2’ tillade också att han inte tror på en väpnad seger över militärjuntan, trots att han tidigare deltagit i den väpnade kampen, ’den enda verkliga segern kommer från en icke-våldskamp, här har vi ett vapen som juntan inte har’, sade han inspirerad av Gene Sharps teorier. ’Vi måste mobilisera majoriteten av folket, samt nå fram till och omvända de lägre rankade inom militären’. Jag undrade om munkarnas demonstration som slogs ner hårt av militären för några år sedan avskräcker, men ’K2’ kontrade snabbt med att ’fredliga demonstrationer enbart är ett verktyg av alla icke-våldsmetoder, det finns 197 ytterligare'.
När diktaturer faller i Mellanöstern och demokratirevolutioner sker i andra länder, hoppas jag innerligt att även att det burmesiska folket ska få uppleva sin frihet någon dag. Det är de sannerligen värda. Vi måste göra allt i vår makt för att stödja denna kamp för fred och frihet!
K2
I Bahrain slås demokratikraven ner
Ekot idag har ett inslag om vapenexporten till diktaturer. I Bahrain slås demokratiaktivisterna ner. Bland annat med hjälp av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, länder som Sverige exporterade krigsmateriel för miljardbelopp till förra året. Den ansvariga myndigheten ISP menar att länderna är en stabiliserande faktor i regionen. (!)
Allan Widman (FP) reagerar kraftigt och vill se förnyade regler som innebär att vi inte får exportera krigsmateriel till diktaturer. Det är ett krav som Svenska Freds också drivit länge, liksom (MP) och (V).
I överenskommelsen mellan de rödgröna gick även (S) med på ett sådant krav. Pålitliga källor berättar nu hur företrädare för (S) skrattar åt frågan om det kravet kvarstår. "Självklart inte" är svaret.
Bedrövligt. Vad säger (KD)? (C)?
Fredrik Reinfeldt svarar på kritiken med att säga "Nej, jag tycker att den svenska vapenexporten är restriktiv. Den är förankrad i riksdagen och jag tycker att den ska vara så omgärdad av regler som den är".
Det stämmer att även vapenexporten till diktaturer godkänns av riksdagen varje år. Inte av alla, men en majoritet. Det är väldigt tråkigt att inte FP gör tydligare motstånd i riksdagen. Då skulle det innebära en öppning för möjligheten att faktiskt stoppa vapenexporten till diktaturer.
Jag undrar vad Fredrik Reinfeldt skulle säga om vi sålt krigsmateriel till Libyen. Att den är restriktiv?
Uppdatering: se rapport från Amnesty International om Bahrain. "Bloodied but unbowed. Unwarranted state violence against Bahraini protesters".
Jubel och sånger i Benghazi
Jublet i Benghazi som strömmar ut på Al Jazeera är obeskrivbart. Jag
Free Libya student chain förstår deras glädje. Omvärlden har inte vänt dem ryggen. Jag skäms dock för att det tagit sådan tid. Khadaffi har kunnat regera som en paraniod despot med den fria världens goda minne under åratal. Först i isolering, sedan i vänskapliga förbindelser kring samarbete för att hindra flyktingströmmar till Europa.
Khadaffi har hotat med Al Qaida-kortet, flyktinginvasioner, att Libyen kommer bli tokigt på omvärlden... Mannen är galen. Jag är glad över att vi har fått ett beslut som möjliggör ett ingripande för att stoppa ett potentiellt blodbad. Jag hoppas bara att det inte kommer för sent.
Självklart hade vi alla önskat att det hade gått att lösa med fredliga medel. Jag är den förste att kritisera omvärldens flathet gentemot Khadaffiregimen fram till vägs ände. Varför lät man det gå så långt innan man införde sanktioner, gjorde politiska uttalanden och frös regimens tillgångar? Det förtryck och massaker av sin egen befolkning vi bevittnat är avskyvärd.
Hade resten av världen tydligt tagit ställning för demokratirörelsens sida är jag säker på att Khadaffi inte hade haft möjlighet att lika enkelt meja ner demokratikäpmarna i by efter by. Med krigsmateriel från både Ryssland, USA och flertalet EU-länder.
Men nu blev det inte så. Det går inte att skruva tillbaka tiden. Vi kan inte backa bandet. Vi står inför fullbordat faktum och måste agera för att skydda en utsatt civilbefolkning. Det har vi en gemensam skyldighet att göra. Jag ser en mängd potentiella problem även med en militär insats. Men, jag är rädd för att alternativet skulle vara ännu värre.
Däremot måste det omedelbart till en helomsvängning när det gäller internationell politik. Lägg nu ner det där med att stödja diktatorer och beväpna förtryckande regimer. Det är en totalt ohållbar strategi i längden som inte gagnar någon. Det skapar besvikna befolkningar på omvärldens brist på tydligt stöd. Och det medför att fundamentalistiska rörelser får rätt när de säger att omvärlden inte bryr sig.
Ska det vara så förbannat svårt att fatta?
Se även tidigare uttalande om Libyen.
Fred, säkerhet och Carl Gustaf
Just nu befinner sig Svenska Freds i norra Thailand och har precis avslutat det första seminariet om säkerhetssektorreform med den burmesiska demokratirörelsen. Min kollega Christoffer Sjöholm skickade den här rapporten hem till oss andra i Sverige. Himla spännande! Så här skriver han:
Free Burma Äntligen är vi igång! Efter månader av förberedelser har vi idag hållit vårt första seminarium om säkerhetssektorreform med den burmesiska demokratirörelsen i Thailand, på gränsen till Burma. Det är ett projekt som har varit i görningen under en längre tid, och som vi genomför med stöd av Folke Bernadotteakademin. Tanken är att diskutera frågor som rör säkerhet och reformering av säkerhetssektorn i ett framtida demokratiskt Burma. Stora frågor – men det märks att det är ämnen som många i den burmesiska demokratirörelsen velat diskutera länge.
Dagens första tema var att diskutera det vidgade säkerhetsbegreppet och vidgade säkerhetshot, ej enbart militär säkerhet. När deltagarna fick inleda med att lista säkerhetsproblem i dagens Burma kom allt från väpnade hot till individers rädsla och osäkerhet i olika situationer upp. En kvinna berättade under dagen att hon aldrig känner sig säker, varken i Burma eller Thailand, varken när det gäller personlig säkerhet eller mat. Att det vidgade säkerhetsbegreppet gick fram var tydligt när en av deltagarna framåt lunch hävdade att det var dags att tänka på vår food security – och vi åtgärdade detta uppenbara behov med att gå att äta.
På eftermiddagen fortsatte diskussionerna med att vår eminenta gäst från Indien, Mr Ravi Singh, gick igenom principerna för militärens roll i en demokrati, vilket ledde till många frågor och diskussion bland deltagarna. Frågan om demokratisk kontroll över militären är inte alls kontroversiell bland deltagarna, men däremot undrar man över hur det praktiskt ska gå till att införa detta i Burma – en berättigad fundering med tanke på hur situationen ser ut där idag.
Sedan visade vi på exempel från Sverige och hur det demokratiska systemet är uppbyggt och hur militärens roll ser ut under detta. En av deltagarna menade att det svenska systemet kändes som en utopi och att det är svårt att översätta det till nuvarande situation i Burma. Detta överraskade oss inte, det är en uppenbar reflektion. Däremot blev vi skamsna när en av deltagarna ifrågasatte den svenska vapenindustrin och dessutom hävdade sig ha sett det svenska vapnet Carl Gustaf användas av den burmesiska militären mot civila under 90-talet. ”Det var ett avskyvärt vapen som vi alla var livrädda för”, sa deltagaren med personliga erfarenheter från de väpnade konflikterna inne i Burma.
Lika mycket som vi skäms över den svenska vapenexporten, är vi stolta över att ha inlett seminarierna och att vi får vara med och diskutera dessa frågor här. Många påpekade att det är första gången de har blivit inbjudna till ett seminarium som fokuserar på säkerhetsfrågor, och uppskattar mycket att detta projekt har inletts. En bra början!
Fortsättning följer
Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna
"Lätta vapen är vår tids verkliga massförstörelsevapen. Den okontrollerade spridningen för med sig att fler än 500 000 människor skjuts till döds varje år – en person, varje minut, varje dygn, året om. Förenta nationerna beräknar att det finnas över 650 miljoner lätta vapen i världen, alltså en på var tionde person, och 7–8 miljoner nya lätta vapen produceras årligen."
Orden är Håkan Juholts, i en motion från 2005 i riksdagen.
Att Håkan Juholt eventuellt blir nästa partiledare i (S) innebär sannolikt inte någon radikal helomvändning i vapenexportpolitiken för Socialdemokraterna. Juholt har visat ett genuint intresse för att bekämpa spridningen av lätta vapen, men den svenska vapenexporten kritiseras sällan. Det hoppas jag att vi kan ändra på!
Om att man måste "stoppa vapnens vansinne" skrev Juholt i en artikel på SvD Brännpunkt tillsammans med representanter för samtliga riksdagspartier 2005.
"Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna" kommer från en intervju om att det är på tok för många officerare jämfört med vad som behövs i Försvarsmakten.
Kan Juholt som partiledare inom S bidra till en ökad debatt om försvars- och säkerhetspolitiska frågor? Jag hoppas det. Vad tror ni?





