Avrättningen av Kadaffi ett brott mot FN-mandatet

Stunden efter att bilderna på den dödade Khadaffi börjat cirkulera runt på internet och i massmedia twittrade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen om att insatsen inleddes av rätt anledning, genomfördes på ett korrekt sätt och kommer avslutas vid rätt tillfälle. Segervissheten upprepades också av Fredrik Reinfeldt, som kommenterade att det var en vinst för alla som tror på ett världssamfund som reagerar.

Att Khadaffi är borta från makten är det knappast många som sörjer. Det är lätt att sympatisera med de glädjekänslor som måste ha infunnit sig när Libyens övergångsråd, NTC, kunde utropa landet som fritt. En era av förtryck är avslutad i Libyen. Men frågan är egentligen mycket större än så. Det här handlar om så mycket mer än en enda mans död.

Jag tror det var alldeles nödvändigt att stoppa Khadaffis framfart mot Benghazi. Skyddet av civila hörsammades glädjande snabbt av det internationella samfundet, tanken om en central internationell rättsordning var klar och människovärdet skulle skyddas. Men vi varnade också för en uppenbar risk för ett utdraget bombkrig. Slutet vittnar om ett stort övertramp av både det mandat insatsen i Libyen hade liksom av vad världssamfundet tidigare har slagit fast i form av människovärde.

FN-resolutionen talar om att med alla nödvändiga medel skydda civilbefolkningen. Vem avgör vad som är tillräckliga medel? Och hur länge då? Khadaffis politiska stöd var aldrig särskilt starkt inrikes i Libyen. Däremot var hans plats som diktator garanterad genom det stöd från regeringar i EU, USA och Ryssland som samarbetade med honom under flera års tid för att bland annat stoppa flyktingströmmar och exportera krigsmateriel.

Sverige försökte så sent som 2010 sälja övervakningsutrustning till den diktator som Reinfeldt nu glädjs över är borta. Dubbelmoral? Ja.

Khadaffis möjligheter att utgöra ett hot mot civilbefolkningen blev mindre och mindre jämfört med i mars då operationen inleddes. Försöken att nå eldupphör och förhandlingar verkade knappt finnas med på dagordningen, trots att dessa också utgjorde centrala delar av FN-resolutionen. Information pekar på att specialförband från bland annat Qatar, Storbritannien och Frankrike utbildade och gav råd till rebellrörelsen på marken. Skyddet av civila urartade istället till en militär kampanj som syftade till att avsätta Khadaffi.

Khadaffi ledde en grym regim som inte tvekade att begå vedervärdiga övergrepp mot sin egen befolkning. Det är lätt att förstå den frustration och uppbyggda ilska som finns mot en så grym regim som Khadaffis, som i 42 år satte skräck i sin befolkning.

Det må finnas tysta sympatier på sina håll för hur Khadaffi dödades och släpades blodig fram längs gatorna. Men det rymdes inte inom FN-mandatet. Och definitivt inte inom de gemensamma överenskommelser om vad människovärde innebär. Alla ska behandlas lika och ställas inför en domstol, på den punkten får det inte råda några tvivel och måste framgå tydligt för samtliga inblandade parter.

Såväl NTC som FN:s generalsekreterare vill se en utredning kring Khadaffis död, vilket är alldeles nödvändigt. För den framtida utvecklingen måste omständigheterna kring Khadaffis död utredas och det är viktigt att ett nytt Libyen redan från början främjar rättssäkerhet, fred, försoning och mänskliga rättigheter för alla. Att rapporter kommer om avrättningar av Khadaffianhängare är oerhört oroande liksom tidigare om attacker på migrantarbetare och våld mot fängslade. NTC har reagerat på dessa händelser redan och måste tydligt stå fast vid att övergrepp inte accepteras, samt har nu chansen att sätta en helt ny inriktning för Libyen.

Det var samarbetet mellan NATO och rebellrörelsen som gjorde insatsen möjlig från första början och till sist Khadaffis död. Det ställer därför frågan om delaktighet och ansvar på sin spets. Är den som tillverkar ett gevärssikte mindre delaktig än den som avfyrar kulan mot en annan människa? Är den som tillhandahåller information åt rebellrörelsen om var Khadaffi befinner sig så att han kan dödas fri från ansvar för händelseutvecklingen? NATO:s och Sveriges roll i omständigheterna kring Khadaffis död måste klargöras.

Det protesteras rätteligen högljutt mot avrättningar i andra länder, men när det kommit till diktatorer eller terrorister som Saddam Hussein, Osama bin Laden och Mohammar Khadaffi har deras avrättningar omgärdats av ett tyst medhåll. Alla måste behandlas med samma måttstock, oavsett som man varit tidigare diktator eller inte. Tyvärr finns det säkert många regeringar som nu drar en lättnadens suck över att ett åtal mot Khadaffi inte blir av. Deras affärer med regimen kommer därmed inte komma upp till ytan för granskning. Det är väldigt synd.

Istället kan regeringar och handelsföreträdare åter i lugn och ro ställa upp sig på rad som samarbetspartners och räkna med förtur när kontrakt för oljeutvinning och återuppbyggnad börjar skrivas. Storbritanniens försvarsminister uppmanade nyligen brittiska företag att omgående packa väskorna för att åka och säkra återuppbyggnadskontrakten.

Jag skulle hellre vilja se att man genomför omfattande satsningar på det libyska civila samhället för att främja en fredlig och demokratisk utveckling från grunden.

Vad som också måste hanteras brådskande är alla obevakade vapenförråd. Human Rights Watch har sedan i februari varnat för att dessa utgör ett hot mot fred och säkerhet inte bara i Libyen utan i hela regionen. Många vapenförråd är idag helt tömda och missiler som kan användas för att skjuta ner civilt flyg misstänks redan ha smugglats ut ur landet. Det finns en oerhört stor risk att de återfinns i andra konfliktområden i regionen. Minor och andra sprängmedel saknas också, vilket används för att tillverka IED:s. Det internationella samfundet måste tillsammans med NTC agera för att stoppa vapenspridningen för att undvika framtida humanitära lidanden.

Det finns många utmaningar att möta i Libyen och Sverige måste fortsätta sitt stöd till demokratiseringen och ställa tydliga krav på en inkluderande process där olika grupper i samhället får komma till tals i arbetet med den kommande konstitutionen. Det är nu det stora arbetet börjar med att fortsätta den arabiska våren och göra den till en demokratisk höst.