Idag, den 31 augusti 2010, är det datum som USA hävdar att de formellt avslutar närvaron i Irak. De sista stridande trupperna lämnade Irak redan i förra veckan, men kvar blir ca 50.000 soldater som ska arbeta med rådgivning och utbildning av irakisk militär. Den USA-ledda militära operationen har därmed pågått i över sju år, sedan den 30 mars 2003 när USA:s bomber och missiler började falla över Bagdad. Nu måste det göras ett bokslut över de senaste sju årens krig i Irak.
Konsekvenserna av Operation Iraqi Freedom har antagligen varit så långtgående att vi inte ens nu känner till samtliga. Till en början var kritiken mot den folkrättsvidriga invasionen omfattande från världens ledare. Regeringen Persson gick klart ut och sa att anfallet på Irak stred mot internationell rätt. Men efterhand som åren gick tystnade kritiken, även från Sverige, och Irak blev ett land som befann sig någonstans mellan ockupation, förtvivlan och framtidstro.
Enligt de flesta beräkningar har omkring 100.000 civila irakier dödats som direkta följder av kriget och upp emot 600.000 civila irakier kan ha dött om man räknar in orsaker som sjukdomar och svält. Rapporter talar om att det nu finns 5 miljoner föräldralösa barn i Irak, vilket motsvarar nästan hälften av Iraks alla barn. Upp emot 70% av alla Iraks barn lider av psykologiska problem. 68% av befolkningen har inte tillgång till rent vatten. Infrastruktur har förstörts för miljarder. Såväl civilbefolkning som soldater är traumatiserade.
Listan kan göras lång över negativa sociala, ekonomiska och mänskliga konsekvenser av kriget. Ingen önskar Saddam Hussein tillbaka vid makten. Men nu det är dags att göra ett bokslut över Operation Iraqi Freedom och kriget mot terrorism som förts i Irak. Kriget mot terrorism har tveklöst misslyckats och har istället för färre terrorister skapat fler i vår omvärld.
Förutom att våldsförbudet i den internationella rätten flagrant åsidosattes, måste även de ekonomiska konsekvenserna lyftas fram. Den militära operationen i Irak har kostat de amerikanska skattebetalarna mer än 900 miljarder dollar. Detta kan kan jämföras med att världen samtidigt lagt 840 miljarder dollar i internationellt bistånd till hela världen.
En given lärdom är att fred, demokrati och mänskliga rättigheter inte kan bombas fram genom militära insatser. Det är oroväckande att vi efter 11 september 2001 ser en trend gentemot mer omfattande våldsmandat och risken är att vi fattar beslut om militära insatser utan att reflektera över varför. Vi får inte dras in i en ny världsordning där militära interventioner ses som första utvägen.
En annan viktig aspekt av operationen i Irak är att inse att det finns dem som tjänar oerhört på kriget. Vapenindustrin, framför allt de stora amerikanska vapenföretagen, har tjänat enorma belopp sedan kriget inleddes. Den internationella vapenhandeln har ökat de senaste 10 åren och det pågår en allmän militär upprustning bland många av världens länder. Enbart Sveriges vapenexport har fyrdubblats sedan 2001.
Vi måste också ställa oss frågan om vem som tar ansvar för civila dödsoffer och förstörelsen i det irakiska samhället. Ingen av de pådrivande politikerna i väst har ställts inför rätta för att ha inlett detta krig på ogiltiga folkrättsliga grunder.
Vad är då vägen framåt efter det amerikanska trupptillbakadragandet? Kriget är inte över bara för att USA drar tillbaka sina stridande trupper. Specialstyrkor stannar kvar i landet, samt ett stort antal utländska privata säkerhetsstyrkor som kommer att få en ökad roll framöver. Konflikter mellan olika grupper inom Irak kommer troligtvis att fortsätta. Även om många rapporter pekar på att antalet civila dödsoffer minskat de senaste åren råder det en fortsatt oro i landet.
Det viktiga nu är därför att omvärlden tar sitt ansvar och satsar på en stabil samhällsutveckling i Irak. En sådan satsning får inte baseras på omvärldens maktintressen, utan måste sätta ett stabilt och fredligt Irak i främsta rummet. Ett starkt civilt samhälle måste byggas för att på sikt skapa en fortsatt demokratisk utveckling i landet. Men behoven är enorma även på andra områden. De militära grupperna måste avväpnas och återintegreras i samhället. De som begått brott måste ställas till svars.
I Sverige har diskussionen om Irak tyvärr marginaliserats till en och annan nyhetsartikel om terrordåd och dödsfall. Men även Sverige bär ett ansvar för situationen i Irak genom den omfattande vapenexport till främst USA och Storbritannien som använts i kriget. Nu är det istället dags att öka det fredliga politiska, humanitära och ekonomiska engagemanget för Irak och visa att den kritik vi uttryckte mot invasionen inte enbart bestod av tomma ord.
Anna Ek
Ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
